Claes Widerberg Andligt Medium – Shaman – Ring direkt eller boka tid, vardagar – 0735 33 83 17 – 09.00 – 19.00
Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Senaste kommentarer

    Monthly Archives: juni 2016

    Jag vägrar vara stor eller liten, jag är tvungen att vara det jag själv är.

    När människan önskar vara allt annat än den lilla människan hon är, då går den stora oändligt gudomliga varelse hon också borde va värld, miste om meningen med livet som en lille vän på jorden är.

    Och då finns hon inte längre, hon var bara en stor fantasi som trodde på en större mening med ett liv, på en annan finare planet, än den råa och kalla jorden, som hon ändå inte kunde låta bli att inkarnera med och leva hela sitt liv på.

    Vi kan inte vara större eller mindre än den vi är, vi kan bara vara det vi är.

    Det är då vi uppnår maximal potential att leva värt även när vi är små på jorden i de stora andliga varelsernas värld.

    Glöm aldrig det gamla talesättet,

    Det är ofta de små tuvorna som tippar det stora lasset

    Här på kolonin får jag känna allt stort när jag känner energin bland träden, men störst trädgårdsland, det har jag inte själv.

    Claes

     

    Ställd utanför sorg och saknad såg jag det uppenbara.

    När min pappa var på väg att dö, ca två, tre år innan han dog, så fick jag känna till vad som höll på att ske, men jag fick ständigt gå och veta det som om ”på mej själv”, därför var det inte lätt att veta vad som var min avlidna farmor eller avlidna farbror som försökte ställa till rätta i detta jag nu skall berätta.

    Kort om.

    Så jag skiter väl i den långa historien och berättar ungefär som det blev, jag fick bokstavligt bära på min pappas familjs minnen inom mej några år innan han visste att han var död själv. Och jag vågade inte riktigt berätta om sånt jag egentligen inte tordes säga att jag vet. Dagarna innan begravningen blev jag oförklarligt rasande på vem som helst, så jag höll mej hemma och gick inte på pappas begravning i kyrkan. Jag gick på en egen ceremoni pratandes med min pappa i minneslunden på den kyrkogård där han släppte alla krav, på att förstå sej på mej själv som om han varit mej själv. Under tiden satt de andra i kyrkbänkarna och vaktade kistan. Nog begrep jag att det inte var jag som kände mej som mej själv, men det var svårt att veta exakt vems minnen fick jag lyssna på och uppleva själv? Men min avlidna farmor, farfar och farbror Hasse var med så mycket vet jag. En tid senare så satt han inte kvar i sin egen kropp längre.

    Rätt som det är dyker han upp när vi samlas i familjen och så sitter han och skrattar för sej själv rakt igenom mej. Upplevelsen är nästan så att jag känner att jag är pappa själv. Han älskar fortfarande att vara med på familjens sammankomster.

    Ilskan i familjens liv hade gått över när denna bild togs några veckor senare. Jag har under mitt liv aldrig sörjt mina avlidna anhöriga, för de har aldrig någonsin lämnat mej ensam kvar. Döden finns inte, det är därför vi hatar allt prat om vår egen död, den finns inte, men i dag vet jag det. Jag förvirrar mej inte i ett omöjligt sökande efter sorgen som bara finns när vi upplever saknaden som verklig.

    Jag saknar faktiskt levande människor mer än de som gått vidare in genom väggen till andra sidan.

    Jag har själv varit utanför min kropp, i en plötslig nära döden upplevelse. Jag kan se det på fler sätt än ett. Jag kan också se att jag fick förnya och förlänga mitt liv efter det.

    Och i bland har vi levt våra nuvarande liv många gånger. I tid och rum är det fullt möjligt genom andens värden.

    En del av våra liv är som gamla sånger eller altartavlor vi minns, man blir aldrig riktigt klar med dom. Det måste bara gå att få ordning på det här livet jag också lever här.

    Men sen blir man bra på sej själv kort och gott, om det ens räcker.

    Claes