Vi uppfattades ofta som auktoritär när vi höll masken för vi egentligen kännde oss pyttesmå, ängsliga och livrädda inombords! 

Jag var väldigt saklig och öppen om händelser, men vågade aldrig berätta för öppet om mina egna känslor ens när jag var barn. För då kunde det hända att jag fick stryk eller så blev jag hånad för att jag alltid var för glad och sprallig jämt.

Så som vuxen var jag alltid orolig och galet överspänd. Särskilt de första åren i nykterheten. 

Jag kommer ihåg i början på min egen frivilliga nuvarande tjugotreåriga nykterhet.

När jag vid ett tillfälle i ren desperation 2008, tillslut vågade och försökte berätta mer öppet för mina kollegor varav några var mina privata vänner. Hur pytteliten, ängslig, övergiven och livrädd jag kände mig inombords hela mitt liv jämt jämt jämt. 

Men plötsligt så vänder sig alla om åt alla andra håll och låtsades vara upptagna med annat. Och så blev det totalt totalt obehagligt knäpptyst. 

Jag var så ensam och kände mig så ledsen och desperat, att jag ändå vågade fråga vad som tog åt dom?? 

Och så försökte jag desperat berätta en gång till hur jag kände mig inombords. Men då blev det ännu tystare. Men så tog jag fart igen och igen. Till en av kollegorna vände sig motvilligt och klart misstroende mot mig. Och så frågade han.

 

– Driver du med oss Claes?? 

– Va?? 

– Varför skulle jag det frågade jag totalt desperat??? 

Plötsligt lyser han upp i en förvåning och frågar igen.

– Men Claes är det helt säkert att du inte driver med oss nu? 

Och plötsligt blev det fart överallt i kontrollrummet när alla plötsligt vänder sig om mot mig. 

– Nej svarade jag desperat, jag känner mig alltid så pytteliten, ledsen och övergiven av hela livet jämt! Svarade jag på gränsen till panik tillbaks. 

Plötsligt nästan tjoar kollegan igen och skrattar. 

– Men Claes!! Fattar inte du vilken sjuk jävla respekt alla har för dej??? Alla har ju sådana sjuk jävla respekt för dej, FATTAR DU INTE DET??? 

– Men jamen men nääe?Jag trodde ju de drev med mig när de vände sig bort från mig igen??? 

Sen förstod även jag i mitt eget haksläpp, hur även jag måste ha missförstått även dom jämt. 

Jag fick exempelvis lära mig redan som barn att alltid alltid hålla masken och bara spela med i alla elaka spel, för annars kunde det hända att mamma pratade med pappa och så fick jag stryk för något jag inte gjort igen. 

Men det här blev ändå en enorm lättnad för mig. 

Lättnade var total när jag äntligen vågat berätta öppet för viktiga personer i mitt liv, vem jag egentligen varit till och från hela mitt liv. 

Men det blev även ett galet haksläpp för mig, när jag nästan omedelbart fattade att jag tydligen missförstått hur rädda en del var för mig. Jag som avskydde att skrämma människor. Hade jag ändå skrämt dom? 

Och jag som trodde vissa människor bara mobbade mig kaxigt när de ofta vände sig om när jag var i närheten. 

Hela mitt liv var som en galet social urusel skräckkommedi till och från hela mitt liv. I den omedvetna medialiteten.

Och det var alltid i efterhand som jag fick mina egna ahaupplevelser. Men som det ofta kändes då och då redan som barn. Ett helt liv försent. 

Men idag mår jag bra, och jag kan gå på stan utan att bli rädd och känna mig ängslig, rädd, nervös och överspänd jämt. I barndomen var det ett helvete som jag botade med pappas beroendeframkallande mediciner eller alkohol redan som fjortonåring. 

Jag har 23 frivilliga år i nykterheten och det var räddningen för mig även i mitt eget galna medberoende och vuxna barn syndrom.

Nuförtiden mår jag inte ens dåligt av att uppleva andra människors eller de dödas ledsna energier. Jag tar dom inte personligt på samma vis längre. 

Jag kommer aldrig skriva biografin om mitt eget liv. För den skulle bli så overklig att folk skulle vägra tro på allt jag varit med om i mitt eget liv. De skulle inte ens orka läsa den. 

Och ändå kan även jag ännu idag känna ibland att även jag bara vill skrika rakt ut som ett barn och berätta vem jag egentligen är och berätta öppet om precis allt jag varit med om. Men det har även jag lärt mig att det hjälpte inte alltid så bra alla gånger däremot. Tyvärr. 

Men det betyder även. Att vad många av mina klienter än berättar att de varit med om själva. Så vet jag att ni talar sanning om upplevelserna i era egna liv. Jag tror på er och jag vet. Att med tiden vet även ni mer och mer och får en fredlig förklaring på era egna liv att leva mer medvetet med ni också. 

Och så slipper ni göra bort er som jag. För vissa saker ska man ändå inte berätta för öppet till familjen eller vänner om i medialiteten. För då blir man idiotförklarad som jag själv ofta blev när jag även började berätta för öppet om mediala upplevelser som ingen vanlig människa vågade tro på.