Varken mamma eller pappa vågade se mig äkta tröstande i ögonen och säga, jag älskar dej Claes. Utan att skämmas för sig själv, både såg och kände jag själv, redan som barn.
Men jag missförstod det ännu och trodde oftast att felet var väl bara mitt eget fel som vanligt då? Jag var väl ingen dom egentligen velat ha då? Jag tänkte ibland som barn. Kanske jag blivit till av misstag?
Så det är kanske då en vovve ännu i framtiden vågar se barnen i ögonen så att barnen ordlöst ändå vet. Att någon älskar verkligen mig.
Kärlek visar man öppet helt naturligt utan farliga baktankar med sig själv.
Och jag älskar ännu dej Bobbo. Du skämdes inte ens för det. Och du älskade alltid mig. Helt normalt för du såg inte ned på dej själv. När jag gav dej min kärlek eller du gav mig din kärlek. Vi belönade varandra utan att vi tänkte något särskilt om det.
Därför lärde du även mig redan som barn och helt naturligt och konsekvent. Att låta bli att se ned på mig själv så som mamma och pappa ofta såg ned på sig själv. När du utan att bli arg, var den enda som jag naturligt vågade följa med blicken och titta länge på. Så att du plötsligt ville se mig djupt och milt in i ögonen jämt. Utan att du kände dig obekväm med dej själv. Och då kände ju jag mig lika naturligt bekväm med mig själv och dej tillbaks. Utan att jag tänkte något särskilt om det då. Men idag ser jag var jag fick min egen självförståelse för vem jag är idag. Tack vare den jag omedvetet blev och var redan då. Tillsammans med dej Bobbo.
För jag förstod intuitivt, men som barn ännu ganska omedvetet. Att även jag hade ju rätt att älska och respektera mig själv och mitt eget jag. Och det var väl inte fel att jag älskade andra människor heller. Även när de inte alltid gillade det eller ens vågade tro på mig när jag sa det. Människor skäms på så många olika sätt för sig själva och därmed varandra ibland. Och dessutom väldigt ofta helt omedvetna om det.
Men var fanns de där andra människorna jag älskade redan som barn men ändå saknade hela mitt eget liv?
Vet inte? De såg mig kanske inte ens med sina egna genuina ögon? Och jag vågade ju därför aldrig visa för öppet vem jag egentligen var ens som barn.
Annars kunde jag ju få skäll utan att de ens såg på mig snällt, som den jag egentligen redan var, och ofta kände mig övergiven som, redan som barn.
Nämligen ensam och galet längtande efter en naturligare närhet till mamma och pappa samt alla andra i den närmsta familjen på den tiden.
Och så hajar jag till när jag ser vissa av dagens små barn på stan som kanske har det oändligt svårare än jag hade som barn?
När de står och hoppar och rycker i mammas och pappas kläder, gråter och skriker på stan.
SE PÅ MIG HÖR PÅ MIG MAMMA!!
HÄR ÄR JAG PAPPA SE PÅ MIG!!
FÖR VEM ÄR JAG OM NI INTE SER PÅ MIG????
Men ingen av dom rör en min, och lyfter inte ens blicken från sin mobil….
Och i tystnaden som för barnet är monumental…
Där skriker och gråter deras osynliga barn ännu idag. (Min tolkning)
Jag har 23 år i nykterheten och jag är så otroligt tacksam för det. Men ensamheten i osynligheten, den gör ont i gamla minnen som då och då blommar upp. När jag ännu idag, betraktar livets teater omkring mig i det verkliga livet som mig själv.
Ha en fin dag önskar jag er, jag det Vuxna Barnet
Med vänlig hälsning, Claes Widerberg
