Kategoriarkiv: Berättelser

Personlig - Andlig utveckling, Privata delningar

De trodde vi var auktoritära

Vi uppfattades ofta som auktoritär när vi höll masken för vi egentligen kännde oss pyttesmå, ängsliga och livrädda inombords! 

Jag var väldigt saklig och öppen om händelser, men vågade aldrig berätta för öppet om mina egna känslor ens när jag var barn. För då kunde det hända att jag fick stryk eller så blev jag hånad för att jag alltid var för glad och sprallig jämt.

Så som vuxen var jag alltid orolig och galet överspänd. Särskilt de första åren i nykterheten. 

Jag kommer ihåg i början på min egen frivilliga nuvarande tjugotreåriga nykterhet.

När jag vid ett tillfälle i ren desperation 2008, tillslut vågade och försökte berätta mer öppet för mina kollegor varav några var mina privata vänner. Hur pytteliten, ängslig, övergiven och livrädd jag kände mig inombords hela mitt liv jämt jämt jämt. 

Men plötsligt så vänder sig alla om åt alla andra håll och låtsades vara upptagna med annat. Och så blev det totalt totalt obehagligt knäpptyst. 

Jag var så ensam och kände mig så ledsen och desperat, att jag ändå vågade fråga vad som tog åt dom?? 

Och så försökte jag desperat berätta en gång till hur jag kände mig inombords. Men då blev det ännu tystare. Men så tog jag fart igen och igen. Till en av kollegorna vände sig motvilligt och klart misstroende mot mig. Och så frågade han.

 

– Driver du med oss Claes?? 

– Va?? 

– Varför skulle jag det frågade jag totalt desperat??? 

Plötsligt lyser han upp i en förvåning och frågar igen.

– Men Claes är det helt säkert att du inte driver med oss nu? 

Och plötsligt blev det fart överallt i kontrollrummet när alla plötsligt vänder sig om mot mig. 

– Nej svarade jag desperat, jag känner mig alltid så pytteliten, ledsen och övergiven av hela livet jämt! Svarade jag på gränsen till panik tillbaks. 

Plötsligt nästan tjoar kollegan igen och skrattar. 

– Men Claes!! Fattar inte du vilken sjuk jävla respekt alla har för dej??? Alla har ju sådana sjuk jävla respekt för dej, FATTAR DU INTE DET??? 

– Men jamen men nääe?Jag trodde ju de drev med mig när de vände sig bort från mig igen??? 

Sen förstod även jag i mitt eget haksläpp, hur även jag måste ha missförstått även dom jämt. 

Jag fick exempelvis lära mig redan som barn att alltid alltid hålla masken och bara spela med i alla elaka spel, för annars kunde det hända att mamma pratade med pappa och så fick jag stryk för något jag inte gjort igen. 

Men det här blev ändå en enorm lättnad för mig. 

Lättnade var total när jag äntligen vågat berätta öppet för viktiga personer i mitt liv, vem jag egentligen varit till och från hela mitt liv. 

Men det blev även ett galet haksläpp för mig, när jag nästan omedelbart fattade att jag tydligen missförstått hur rädda en del var för mig. Jag som avskydde att skrämma människor. Hade jag ändå skrämt dom? 

Och jag som trodde vissa människor bara mobbade mig kaxigt när de ofta vände sig om när jag var i närheten. 

Hela mitt liv var som en galet social urusel skräckkommedi till och från hela mitt liv. I den omedvetna medialiteten.

Och det var alltid i efterhand som jag fick mina egna ahaupplevelser. Men som det ofta kändes då och då redan som barn. Ett helt liv försent. 

Men idag mår jag bra, och jag kan gå på stan utan att bli rädd och känna mig ängslig, rädd, nervös och överspänd jämt. I barndomen var det ett helvete som jag botade med pappas beroendeframkallande mediciner eller alkohol redan som fjortonåring. 

Jag har 23 frivilliga år i nykterheten och det var räddningen för mig även i mitt eget galna medberoende och vuxna barn syndrom.

Nuförtiden mår jag inte ens dåligt av att uppleva andra människors eller de dödas ledsna energier. Jag tar dom inte personligt på samma vis längre. 

Jag kommer aldrig skriva biografin om mitt eget liv. För den skulle bli så overklig att folk skulle vägra tro på allt jag varit med om i mitt eget liv. De skulle inte ens orka läsa den. 

Och ändå kan även jag ännu idag känna ibland att även jag bara vill skrika rakt ut som ett barn och berätta vem jag egentligen är och berätta öppet om precis allt jag varit med om. Men det har även jag lärt mig att det hjälpte inte alltid så bra alla gånger däremot. Tyvärr. 

Men det betyder även. Att vad många av mina klienter än berättar att de varit med om själva. Så vet jag att ni talar sanning om upplevelserna i era egna liv. Jag tror på er och jag vet. Att med tiden vet även ni mer och mer och får en fredlig förklaring på era egna liv att leva mer medvetet med ni också. 

Och så slipper ni göra bort er som jag. För vissa saker ska man ändå inte berätta för öppet till familjen eller vänner om i medialiteten. För då blir man idiotförklarad som jag själv ofta blev när jag även började berätta för öppet om mediala upplevelser som ingen vanlig människa vågade tro på. 

Berättelser, Personlig - Andlig utveckling, Privata delningar

Frihet vad är det?

Bry dig inte så mycket om människors egen ide om vem de till större delen bara trorvet hur de känner igen dig som. Eller vet vem du är? De känner väl dej?

Lika dåliga som de själva va?… Eller nej? De har ju aldrig varit som dej eller tänkt dina hemligaste ensammaste ängsliga fängslande tankar som dej själv. Och du kanske även hade godare avsikter än vilka då?

Vem du egentligen är? Vet bara du när du väl vågat lära känna dig själv som ditt innersta barn du vågade vara igen, men nu som en vuxen håller igen, tänker omutligt ärligt, rimligt och klart som en vän, till de du också sårade som barn. Varför då? Aha? Varför sårar barn varandra? Ibland upptäckte jag snopet att mina föräldrar inte tyckte om alla mina kompisars föräldrar.

Och då slutade jag tro på mig själv. Mina kompisar jag retade som barn, var ju lika fula som jag alltid fick känna mig själv, men det vågade jag inte erkänna att jag va? Och så vågade jag inte reta dom mer. När jag kom på mig själv i tanken. En tjej föll igråt och mitt hjärta exploderade. Förlåt förlåt förlåt förlåt! Tänkte jag i huvudet då. Men vågade inte säga det högt. Jag hade dödat något inom mig själv kändes det som. Som vuxen ser jag istället hur fina de egentligen var. Precis som jag.

Jag tittar på bilder på mig själv som barn och undrade länge förvånat. Hur fan kunde jag tycka att jag var ful? Hmm? Jag vet ju vilka som var lik mig, med sitt eget platthuvud? Men tätt mellan ögonen hade väl bara jag. Förr trodde man att formen på huvudet avslöjade om man var högre eller lägre stående ras. Så trodde min morfar stenhårt på då. De gav aldrig upp dessa tankar de själva växte upp med. Tätt mellan ögonen? Ja då var man ointelligent sa morfar. Jag hade ju välsigt tätt mellan ögonen men var ändå överinteligent fick jag veta när jag mönstrade. Men det vågade jag inte fatta eller tro något bra om då, för ingen tjej ville väl ha mig ändå? Jag förstod inte ens att det var ett slags iq-test vi alla killar som mönstrade gjorde då. Det förstod jag när jag var 30 år ha ha. För så fel hade jag! Men ändå tackade jag bara ja till fel sorts kaxiga lika spegelvänt baksluga kvinnor. För att jag inte vågade tro att jag var bra. Jag var väl inte smart? Och fick väl ta någon som inte var för bra eller finare än mig heller. Var jag fegsmartast av alla som ung eller senare i livet en nynyktert tänkande man eller? Ärlighet varade längst. Men jag vågade ännu inte kommunicera helt ärligt med mig själv eller ens tala omutligt ärlig öppet om mig själv. Tänk om jag vågat tacka ja till en tjej som förstod något bra och fint om livet som om mig redan som ung? Tänk om jag vågat duga redan då, som jag egentligen redan var bra på och förstod redan då?

Därför vågar jag låva dej att det är i alla riktningar som allt blir bra sen. Allt går på ett ur. Lagom och jämnt.

Du vet ju bättre redan idag av vilka orsaker du fattade dina dåtida ungdomligt beslut, så du ändå bara blev den du inte ville bli som vuxen du heller.

Men bara om du vågar vara omutligt ärlig med dej själv! Självreflektera och inventera dina gamla själviska ängsliga tankar att bli utan det goda i livet. Ingen dömer dig dina tankar är din egen frihet, om du låter dom flöda fritt utan rädslans mentala förbudsfängelse. Älska alla dina gamla fel omutligt ärligt, alla av dessa gamla fel var med och hjältoe dig få en ny förståelse av ditt eget nya liv i fred. Ha inte för bråttom.

Självreflektera självreflektera självreflektera.

När du nu som äldre äntligen vågade skapa dej själv medvetet som naturen och människor förstår något gott om livet för oss alla ändå.

Då får du älska dig själv och känna att livet ger freden åter till dej ändå. Helt lagom i alla livets alla goda mumsiga begär, att äntligen få gå vidare med livet och njuta lagom av hela din egen värld.

Men hur kunde ett helt vanligt lagom liv var så intressant och spännande jämt när ingenting farligt eller spännande händer jämt? Hur kunde livet vara så stort att vissa tankar gav oss svindel så det nästan blev otäckt att tänka dessa tankar av livets skapande glädje till en början?

Livet är vår enda verkliga seger, vänta och se, livet är ingen kliché! Livet blev oändligt större än jag redan förstod att jag som barn redan vet det då. Men så overkligt och ensam jag blev? Så liten i hela alltet. Låt mig vara ifred. Låt mig vara erat barn! Inte alltet på en enda dag.

Hur var det möjligt?

Livet är ju möjligt.

Mer får du veta sen.

Allt blir bra.