Kanaliserar sinnet om tanken på minnet jag är, livet har tidlösa, glasklara levande avstpndslösa minnen här och där, i nuet av all tid vi är.
Under en lätt meditation går jag fort i trance och vidare in i en djupare men fullt vaken stilla extas.
Vi talar om liven i god ordning, vad händer när vi dör? Vilka är vi sen? Vilka var vi då?
Anden i en kvinnogestalt gör en bitvis ganska bra karaktärsbeskrivning även av mig när hon samtidigt berättar om sitt eget liv.
Vem hon är? Jag har inte en blek aning?? Möjligen vet jag det sen eller så vet någon som lyssnar på det här, bättre själv vem hon kanske är.
Hur vet hon eventuellt vad jag tänker om mitt liv? Hon läser av mina minnen, dvs min andes energi.
Jag lever mer eller mindre och konstant i en lätt trance och har dom alltid med mig. Här berättar de i sagoformatet genom mig vad de ville berätta från andevärlden om livet vi alla kan förmå oss att uppleva som en som är flera än en.
Andarna turas om att berätta. Ibland är andarna avlidna släktingar till mig, i bland vet jag inte vilken ande som dyker upp och tar över berättandet en bit och så dyker återigen någon ande upp som jag känner igen, det är lite olika.
