Jag gick upp på Himlabacken och knackar på dess port.
Jag knackar på dess port, till den underjord som uppvänder inom oss alla en ande som redan i urtiden förstod så lätt som oss alla.
[Jag upplever ett flertal individer som talar mycket samstämmigt som om en, det framgår i bland om man lyssnar på hela filmen]
Övervärlden och undervärlden utgör i nuet, den mänskliga mellanvärld, som inom genom oss alla, är tid och avståndslöst i hels universum är vi alla är där.
Jodå, farsan var där så klart, det hörde jag inom mig, och många andra evigt levande döingar som älskade mig lika ärligt och vänligt tillbaks.
Och de talade hyggligt samstämmigt som om en.
Himlen finns nämligen inom oss, då Universum saknar riktningar, så är det inom oss som universum uppstår i alla riktningar omkring oss.
Kärlek och fred där i alla gamla urfolk och religioner vi alla var och ännu vet, något himmelskt gott om.
Och nog är det som andarna säger, jag lät människor vara något för bra för mitt eget bästa som ung. Men personligen gör jag även i dag, alltid något som även jag själv ville då, och så lever jag väl hellre ensam, om jag inte får göra något jag alltid varit bra på och tyckt om ändå.
Shaman och healer är jag på livstid från födsel och ohejdad vana alldeles oavsett om jag lever eller när jag dör, och jag fortsätter vara det även efter att jag lämnar min döda kropp i fred, när den dagen kommer.
Lyssna 13 minuter
