Podcast – Precis på gränsen mellan stadsbebyggelse och kulturlandskapet.
Jag trodde jag hallucinerade hemma när jag såg de första regndropparna, men nu känner jag dom på min kropp.
Och det är svalt, de äldre som lever kvar i landskapet möter mig här, och håller om mig när de säger att de älskar mig. Jag behöver inte vara äldst jämt. Jag älskar dej gamla visa själ, tack för din hjälp.
Här stannar jag upp en stund mellan två världar. Och känner hur de kommer mig till mötes och leder mig vidare ut på min cykeltur ut till havet.
För få som tålde framtiden som den såg ut då. Via oss män och kvinnor som inte skäms för det vi inte kan eller kunde göra något åt helt själv. Men vi förstod det i tid men fick ändå inte leva och välja själva, hur vi skulle leva och berätta om alla tingen själva, ens efter det.
Det är nu deras egna liv att förstå klart om något gott för oss alla att åter få vara klar med och leva som något gott för oss alla och vara med.
