Livet kräver inte att vi underkastar oss, det är ett missförstånd!
Livet existerar och förklarar inte orsaken till att det bara sker leker och existerar för det vet bara det
Det bara hände ju? Jag ville väl det??
Barn och vuxna förstår inte alltid frågan och i bland är vi andra alldeles för hårda, för vi kan inte förlåta oss själv, vi stängde till och levde i helvetet under en stor och illa skötsam ängslig del av våra liv. Så kul får vi ju aldrig ha själv eller hur?
Lagar och regler måste förstås i kärlek och förståelse av oss alla tillsammmans, innan de kan börja gälla som något som är rimligt för alla att förstå någon glädje med.
Se på barnet, varför gjorde du så?
– Jag bara gjorde så?
– Får man det?
???
– Får man det Claes?
??????
– Förlåt jag fick väl inte det?
– Men du förstår väl att du inte får måla på väggarna Claes?
– Jag menade inte att göra fel, jag ville bara måla och göra fint!
Jag menade bara det och mins fortfarande inte ens att jag tänkte på att mamma kunde bli ledsen när jag och min lillebror målade fint på väggen.
Men fastän jag själv inte kunde förstå vad som blev fel så skämdes jag inte för att jag gjorde fel, jag skämdes för att jag fick underkasta mig mer än jag ville, för jag blev rädd för min egen mamma och pappa.
Och ärligt talat, jag kan inte ens i dag veta helt säkert om hon verkligen blev ledsen eller bara skrek mer än hon ville själv för att skrämma mig till lydnad så jag jag skulle bli hennes giltiga sätt av skötsam och snäll.
Och skäms det gör vi bara när vi blir rädda, vi visar underkastelse, och blir i bland obrukbara i vår egen livsgärning och slavar till våra egna stora härliga liv som aldrig blev så härligt, för vi begriper oss inte längre på livet. Vi blev rädda av oss själva.
Vad är rätt och fel? Mammas och pappas regler är bra överenskommelser i längden men vi behöver aldrig vara slavar åt omöjliga regler och lagar som förstör mer än de skyddar oss.
Se på barnen, de existerar utan att ifrågasätta sej själva och felet vi föräldrar ofta gjorde eller gör var att ifrågasätta barnens existens för svårt och med taktik att skrämma barnen till lydnad så de indirekt får känna att deras egen naturliga naturliga instinkt att vara bra som de är, ändå blir fel så de lyder och blir något mindre värt att känna sej själva med.
De blir ovänner med sina egna orimliga liv, de använder berättelser att skydda sej med, men de berättar om fel som aldrig var deras egna fel från första början. Därför stämmer ingenting av vad de vet om sina liv och ju äldre de blir desto svårare får de att acceptera att nu finns det inget mer att köpa eller trösta sej med längre, livet blir ett antiklimax som inte gör en enda människa glad i längden.
Vår fantasi och glädje till våra liv dör, vi tränar oss att älska oss själva men blir bara egoistiska och hatar oss själv och indirekt alla de andra ännu mer.
För vi tror att de andra gör fel! Och de tror på er som ensidigt lär er att förbehållslöst bara älska er själv, utan att undersöka er tidigast barndom för att finna tillbaka till era egna oskrivna kärleksfulla mästare ni en gång var som barn.
Vi får tidigt missförstå våra föräldrars önskan att förbereda oss på den drömmen om det liv som vi hoppades skulle bli fint redan innan vi gick ner och levde i våra liv.
Utan oeftergivlig skräck och ängslan och i kärlek och glädje till våra egna lagom rätt eller fel! I balans med hela livet så allt inte känns som ett stort fel!
Tyvärr måste man i frågasätta hela sin existens under ett helt liv för att komma på hur allt borde få bli fint för oss alla att vara!
Rädslan och ängslan leder oss aldrig till glädje och kärlek i sanning, bara till skräck terror och hat på alla motsatta fronter av missförstådda grundorsaker vi människor tränas som barn att bara tro på så vi alla har något att rättfärdiga våra missförstådda liv med.
Vi kapitulerar fel inför livet, och underkastar oss och blir lydiga slavar till hatet i stället för att lära känna oss som de glada barn och kärleksfulla varelser vi jämt hör skrika i ängslan och vrede inom oss.
Gör inte misstaget att tro på den inre vreden och ängslan en gång till, byt ut vreden lyssna på de inre barnen och ge dom nya kärleksfulla röster inifrån som om änglarna i stället.
Lär er sedan trösta de små barnen ni känner i era egna minsta småbarnsminnen en gång till.
Ni har en handfull missförstånd att finna i början av era liv, som när de får förståelse av er i dag, släpper taget om er och låter er själv vara glad även när ni råkar säga eller göra fel var och var annan dag!
Ni gör sedan alltid ert bästa precis som ett hjälpsamt barn och ni vet det! Ingen kan skälla på er utan att skämmas mer än er i fortsättningen.
Se dessa människor som era egna barn, hjälp sedan dessa människor att minnas vem de en gång var.
Dag för dag ett steg och en sak i taget!
Använd bara dessa ord som ett trappräcke att hålla er i när ni återigen klättrar uppåt mot ljuset i era egna liv, som ni sedan törs känna som något normalt och fint för alla att vilja bli.
Med vänlig hälsning, Claes
