Min blinda pappa satt och rensade varenda unge från att behöva lära sig leva och förstå livet allt för farligt och svårt själv. 

Han var blind de senaste tio åren i livet och kunde ändå klara sig själv. Han satt i sin fotölj dagarna igenom och lyssnade på ljudböcker, talade med andarna han inte kunde fly från och lärde sig sätta dit varenda djävel som inte begrep vad de själva inte är än. I bland gav de honom texter att läsa innanför ögonlocken, de tvingade honom att läsa det de själva inte alltid begrep. Han lärde dom att dra bäst åt helvete själv, kort och gott.

Han kunde se bra inom sig själv även när han var blind. När morsan och han var ute och åkte vart som helst i detta land så visste han alltid exakt var han var, han såg ingenting med ögonen men han lånade på något sätt synen av morsan eller anden som alltid blev osäker på sig själv när hon aldrig ville välja vägen hon körde bilen på helt själv eller?

Han kunde låna inre synen av vem som helst och visste alltid exakt vilken plats han befann sig geografisk på. Det gick inte att lura honom.

Han liknade den vägvisare jag var själv, i dag vet jag mer, även han levde i en ängslan och skräck men den kände han sällan till själv, den känslan levde jag med i hela mitt liv utan en fullgod anledning mer än den jag kände i livet omkring mig själv, min bror var inte alltid så snäll i sina tidigare liv.

Farsan visste alltid när någon djävlades med honom, när alla fått mat och morsan lite tjurigt inte gav honom kött på tallriken så sa han det, varför får inte jag något kött? 

Och alla gillade inte det, farsan är blind sa brorsan och ville inte gå med på att farsan såg igenom även oss två! 

Själv var jag inte med på den middagen men jag såg exakt och precis vad som hänt, så jag frågade farsan en dag, hur ser du egentligen så bra utan att du ser med dina stora ögon så bra?

Ärligt talat, jag ’ser’ ju hur jag vet allt det jag vet själv eller?

Att möta sig själv i en egen privat upplevelse av livet är svårt, det går att uppleva livet som en helt privat värld, men den är omöjlig att uppleva om vi bara är den vi är själva och helt privata? Hur då? Änglar och andar över allt? Vem har tid att hjälpa mig hel hem till Gud?

Ärligt talat, jag skämtar aldrig om mig själv. Jag menar egentligen så här; de få gånger jag skämtar om mig själv så vill gärna folk hålla med mig mer än jag tänkte på själv vill, att de redan skämtat ganska länge så om mig. Men jag orkar sälla bry mig så mycket om vad folk säger om mig nu för tiden.

Farsan var ungefär som mig, eller jag var ungefär som han, jag kan inte ens veta exakt vad skillnaden egentligen blir, mer än att den tidpunkten i livet han tvingades ner eller in i, den skiljer sig lite från min tidpunkt jag var tvungen att leva och förstå mig själv klart i, så att jag även kan vara nöjd med att leva i en modernare form av urtid eller forntid som vi fortfarande lever i på 2000 talet enligt mig.

Även i framtiden ser jag bara det, livet börjar om även på vår planet när jorden inte tyar mer!

Kort och gott; universum och alla planeter är levande tänkande varelser som inkarnerar i en egen livscykel!

Och det ska vi människor vara glada åt, vi är som fåglarna i vårt trygga lilla bo. Vi bygger bo och lever i livets träd, det är också en annan annorlunda form av inkarnationslära att fundera på eller bara hitta på? 

Knappast, det är också en total sanning enligt mig!

Verkligheten beskriver bäst vad våra moderna sagor betyder för barn som inte bara var bäst på det de lärt sig säga bättre än mig i dag.

De som kände och fortfarande tycker att min farsa tog för mycket plats, eller att han gick bakom ryggen på folk, de har inte själva tänkt på vad han också lika gärna höll käft om. 

Vilket jag sällan gör å andra sidan! Ändå är jag mer lik honom än någon annan människa jag känner! 

Med vänlig hälsning, Claes 

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver

Fader vår.

Hur ser en meningsfull andlig fridfull eller meningsfull upplevelse ut? Hur ska vi döma och bedöma de paranormala fenomen vi får uppleva? 

Det finns inget kort och gott om jag ber er alla att berätta er egen sanningen som ni också kan se och känna till den.

Jag väntar alltid till i efterhand och ser vad det blev, blev det bra så alla inblandade blev nöjda? Då blev det så bra så att även jag är nöjd.

Det finns synska och klärvojanta människor som väldigt bestämt hävdar sina egna åsikter, jag vågar själv aldrig vara så tvärsäker längre.

Ett exempel: andevärlden har roat sig länge med att låta mig undersöka mitt eget liv i vad jag kallar andevärlden, och det lät de mig göra genom att lura mig att uppleva dagliga paranormala fenomen i mitt liv som jag sedan överraskande nog får se på TV och film, då och då. 

Just nu är det framför allt tv-serien medium och Morden i Midsommer. 

Jag tittar sällan på någonting på TV, men när jag gör det så ser jag alltid att de lurade mig att se på tv i bland när jag inte ens trodde jag ville det, hur mycket kan de styra en människas liv tror ni? De kan bara styra den del av verkligheten som världen omkring er redan lever igenom tillsammans med er. 

Så någon borde har lärt sig vad som var lögn om andevärlden vid det hör laget eller? Jag kan själv tycka att vissa fenomen är ovanligt råa, otäcka och skrämmande eller bara retliga och känns väldigt onödiga under tiden det pågår, men får jag svar på samma frågor som min pappa fick om andevärlden? 

Får jag även se hur allt hängde i hop även med de finandliga andligt utövande människorna jag kände? Då blev det väl äkta och bra även om jag aldrig behövde tala något fornindiskt språk själv för att lära mig överleva på krogen en gång i tiden?

Andar kan nämligen skapa totalt olika livsupplevelser oss människor emellan, vi människor är också andar i en annan fysisk makt för tillfället, men dessa olika upplevelser av livet i klocktid leder ofelbart fram till samma frekvens av svar från flera miljarder människor som redan har fått veta allt om exakt det jag kallar Gud eller vad andligt det än må handla om. Hur det till exempel ser ut i andevärlden eller på andra sidan eller i himlen eller vad?

De lätta eller skrämmande upplevelserna i TV serien medium till exempel klarar andevärlden av att leverera till mig i vardagen långt innan jag sett serien själv och jag begriper så klart inte vilken röra jag kanske ställer till med när någon som sett alla avsnitt före mig säger som det är.

Det dör är inte vad det är, kolla nästa avsnitt i boken om trollen i skogen eller Djungelboken på den där krogen! Det där kan bli precis vad som helst.

Svaret på min fråga till mig själv kommer jag aldrig skriva ner här, världen är fantastisk så fantastisk att ingen levande människa behöver uppleva den förrän de dör, och dör gör de inte, de byter rymd och tid, och blir allvetande ett tag till de sakta men säkert söker sig tillbaka i tankarna till den tid de ville leva färdigt i eller klara av på ett helt nytt säkerare sätt att leva i.

En sak är i alla fall säker, utan en jorden att leva på tillsammans så  skulle dessa funderingar inte ens vara möjliga att uppleva på jorden, fördelen för mig är att jag vet en del hur de som tänker något själv över huvud taget även tänkte det här långt före mig, men eftersom jag är som jag är, så finns det en total verklighet som ser exakt likadan ut för oss alla även utan paranormala fenomen?

Titta ut genom fönstret och njut av alla fina vädertyper som finns, det är livet det, att få gå omkring i vår natur och se hur hela världen badar i auror som även djuren visar sig i. Ärligt talat jag vet vad ni tänker, men nej jag är fortfarande drogfri och nykter sedan många år.

En del människor som upplevt livet under inflytande av droger och annat, vad var meningen med era egna upplevelser? Varför springer de efter och biter er? Be en ängel att gå med er ett tag, ängeln sänder dessa demoner till himlen, jag lovar det fungerar om änglarna hittar fram till er och när allt känns bra? 

Sök upp en vän på NA eller AA och lär er helst att leva helt drogfria och nyktra en dag i taget ett steg i taget, så kommer även ni veta vad meningen med livet i himlen ville reta er med i bland.

Att stå i kontakt med Gud i ett tillstånd av total drogfrihet är en totalt underbar upplevelse som inte ens liknar den livsupplevelse människor upplever när de uppsöker och tror de lever sitt eget liv i ett drog eller alkoholrus.

Livet känns knappt på oss, inom oss eller omkring oss när livet är neutralt normalt, men man vet ändå att allt ordnar sig jämt och man känner bara lagom känslor när man väl fått i hop allt så min ande fungerar normalt mänskligt som vanligt i livet igen!

Jag är aldrig rädd för någonting längre.

Men får en enda människa någonsin välja att bli det den bara ville bli? 

Nej tyvärr, det är omöjligt, helt själv  fungerar ingenting!

Med vänlig hälsning, Claes