Så var det gott nog även åt min enögde fader jan som lärde mej brygga mitt eget vin redan som barn, en pappa som kallades  för Janne av alla som kände honom.

Ginnungagap är det absoluta intets sägande och allvetets talande ursvalg.

Jag landade däri och jag svalde och svalde och en kall klump av is i magen fick mej att noggrant tänka mej före.

Sedan sa jag det, högt för mej själv, jag är jag och orden ekade tillbak, jag är jag… Jag är jag … Jag är jag….

Och vem är du som vågar säga det själv svarade en skugga som log för sej själv?

Jag älskade dej redan innan du svarade som mej, men jag är skuggan som förföljer dej inom genom helande av dej och mej själv.

Jag har skapat världen till en avbild av dej och mej själv, och nu är du här och säger mej vem jag ännu inte vet att jag är?

Skuggan frågade talande och lyssnade och jag frågade svarade högt talande för mej själv och lyssnade.

Jag hostade till och sedan blev allt liv spritt vida omkring, som en bacill eller virus spred sej livet i hela andan vida omkring.

Och i dag vet jag vem jag va, och jag blev liknande även i denna dag, ett liv långt långt senare i en tid, där det jäste ett tag i karen där jag bryggde mitt eget äppelvin i hemlighet.

Jag var fjorton år och ville lära mej som mor får men bara fadern min kan.

Jag ville lära mej att vara allt, och så såg jag allt, och så hörde jag allt, varmt och kallt.

Det här är en del av min egen gemensamma berättelse om allas vår egen skapelse, där ingenting egentligen är någons enda fel.

– Claes Widerberg –