Den här berättelsen jag nu ska berätta handlar om en sorts sanningsenlig dröm om mitt eget liv rakt opp och ner, någonstans i all rum och tid, långt bort i från. Här fick jag möta Hel, dödsrikets gudinna som är en ofrånkomlig del av hela mej själv, jag hjälpte oss båda loss från bojorna som begränsade den kvinna jag va, vår urgamla värld, att leva värt i den nutid jag lever med här, som den man jag lever som här.

Jag kom gående sent på kvällen genom skogen och framför mej såg jag ljuset från en stor lägereld. Jag gick ut i gläntan och gick bort mot några enkla träbänkar där familjens alla kvinnor satt. Jag såg inte själva boplatsen i drömmen men jag kände ändå till riktningen och visste var den låg som av mej själv, och jag kände mej trygg och glad. Jag gick fram till kvinnorna vid bänkarna, de samtalade glatt tillsammans i ett par tre grupper, men man hade varit tvungen att vara bekant med hela gruppen kvinnor för att se det. Nu var jag strax framme och redan innan jag riktigt hunnit fram såg en ung lugn trygg säker kvinna upp mot mej, hon hade suttit lite för sej själv även om hon satt ganska tätt tillsammans med de andra kvinnorna. Hon reste sej såg på mej och gick i väg och jag följde efter henne, jag visste inte vad hon ville visa mej, men jag kände mej trygg och följde med henne. Vi kom ganska fort fram till en liten byggnad, en lada eller något liknande.  Jag tänkte inte på det i drömmen, jag kände mej så hemtam att jag aldrig var tvungen att berätta för mej själv var jag var. Det var bara jag som samtidigt var med som en slags observatör i drömmen om mej själv. Hon öppnade dörren till den lilla byggnaden och gick in före mej. Jag kände mej lugn och harmonisk och visste på något sätt vad det handlade om men jag pratade inte med mej själv, så jag fick inte höra det i min dröm. Dörren åkte igen lite efter henne och när jag kom fram så drog även jag upp dörren och gick in. Jag såg mej omkring lite grann, någonstans fanns en skymd lykta eller liknande. I det livet visste jag ju redan vem och var jag var och behövde inte berätta i tanken vad jag upplevde. Men kvinnan jah följt efter fanns inte kvar i byggnaden, och jag minns att jag blev förvånad, vart hade hon tagit vägen? Och jag började leta efter henne, och när jag tyckte att jag letat igenom byggnaden så såg jag henne. Jag fick en shock. Den unga vackra kvinna jag en gång varit själv, hängde nu där i taket, med en snara om halsen, och hennes kropp var skändad och blågrå, den hade styckats men var nu hopsydd som en modern obducerad människa. Hon hängde där som en trasig skändad docka och genom läpparna satt det trästickor som skulle tysta henne. Jag kunde inte tro det jag såg och jag vaknade upp ur drömmen med ett ryck. Någon hade skändat mej så svårt att jag inte kunde förklara för mej själv, vem var jag egentligen? Var jag mannen jag är i dag eller kvinnan jag var då, helt själv? Vem hade gjort så där med mej? Någon hade lag till detta i min eviga livsberättelse om det liv jag en gång för länge sedan var med och levde som själv. Så fort jag vaknade ur drömmen så sa min guide lugnande till mej, så ja Claes, så ja Claes, det är inte farligt, det är inte farligt. Det är fem år sen jag drömde den drömmen, och jag känner fortfarande att jag saknar den där byn och gemenskapen. Jag förstår också varför jag fick möta Hel, och befria henne från bojorna av hennes raseri. Hon jag var då, ifrågasatte aldrig mej jag är i dag, hon visade bara för mej vad de andra människorna i byn inte ville låta henne va längre. De ville göra henne till sin egen slav. Jag fick bygga en ny bro mellan helvete och himmel igen så att hon och jag äntligen får leva fredligt i världen igen, precis som hon är, även genom den jag fortfarande är. Hon lever även i dag i mitt liv, precis som den hon var och jag är fortfarande fin tillsammans som vi har redan då, och ville fortsätta leva fredligt i dag.

All tid är just nu, all den tid som hör samman och angår oss alla tillsammans, i här och nu.

Claes Widerberg, Shaman