– Jag låter tanken om rädslor gå –

Har funderat och läst så smått om vargar vi ett par tillfällen de senaste dagarna. Vargen är om något, en verklig specialist på att lura fram och visa upp mänskliga motsättningar med naturen. Vargen välter varenda tron människan sitter upphöjd på, och visar upp baksidan på människans dolda natur.

Det som förvånar mej är att vi ens behöver diskutera om den ska få finnas kvar. Jag är helt ärligt mer rädd för labila människor i stan än jag är för vilda djur.

Jag har till och med blivit stoppad på en skogsväg mitt i sommarnatten, av en kvinnlig polis som förbjöd mej att gå min egen dagliga kvällspromenad, och det var inte för att skydda mej som hon gjorde det. (Jag var inte en normal man sa hon, och jag höll med, men det hjälpte inte, hon förstod bara vad hon var själv. Och inte ens det är sant för mej.)

Och jag kan ärligt talat berätta det här, under de år, jag dagligen och året runt vandrade och upplevde skogen på nätterna, jag tänker särskilt på alla vårnätter jag gick och lyssnade på ugglorna i skogen. Då såg jag nämligen inte röken av en enda lockande lättklädd lättlurad tjej. Jag såg nämligen inga tjejer alls. Konstigt va? Det fanns inga beväpnade farliga män med bössor heller. Dessa män med bister uppsyn mötte jag endast på dagarna under jaktsäsong. De gillade inte alls att jag bara dök upp så där över allt. (Jag förstår varför, de var rädd sitt eget skinn och om mitt liv)

Vi människor har så knepiga omvänt dumma rädda tankar om varandra, som skapar enorma rädslor för varandra som inte har med verkligheten att göra.

När vi gör verkligt vackra saker som är den egentliga sanningen, då vill vi inte lära oss stå ut för mycket med störiga människor på stan mitt i natten. Människor som egentligen inte vet att de oftast är rädda och beräknande för varandra. Livet är deras ängsliga teater, duger jag eller?

Trött på att vara mörkrädd, lärde jag mej 2005 – 2006 att gå ut i skogen mitt i nätterna utan att nackhåren ställde sej upp. Jag började sakta men säkert att njuta av mitt verkliga liv. Och även skogens andliga väsen vågade till slut hålla mej sällskap. De blinka, blixtra och gnistrade till här och där som små färggranna stjärnor mitt i skogen då och då. 

Dag och natt gjorde inte längre någon skillnad, men jag gav mej frihet att slippa vara rädd för naturliga miljöer.

Den kvinnliga polisen som stoppade mej på vägen en sådan sen sommarnatt, begrep inte ens att jag var fredligare än henne. Hon var mycket ofredlig och expert på män som går i skogen på nätterna. Men som jag sa, det är betydligt farligare att vara på stan så här dags, än att gå på stan en rusig och stökig lördagkväll. Jag kände mej bara chockad och lätt gråtfärdig efteråt.

Men hon var livrädd och visste det inte själv, det går inte att prata vett med sådana människor. De ser bara att någon sviker från mönstret de är vana vid.

Rusiga, sura unga män, lättklädda flickor, bistra jägare eller hungriga vargar har aldrig varit ett verkligt problem för mej, men jag har lärt mej att inte ta rädda människors resonemang på allvar eller ta det personligt.

Människor är åsiktsmaskiner som inte vet varför de tycker som de gör, och de går frivilligt med på att aldrig få veta sanningen om sanningen.

De är för rädda utan att de vet det helt enkelt.

I dag ska jag cykla ut och gå en sväng i soliga skogen, och möter ni mej där, bli inte rädd för att ni är farligare än mej, säg hej bara, det är helt normalt att hälsa på alla människor, man möter i skogen, det är en trevlig sed, och svår att låta bli, när man går förbi varandra på en meters håll.

Det är människor som inte vet hur rädda de egentligen är, som är verkligt farliga, inte vi andra som kallas för kufar och knepiga, vi har allt att vinna i fred genom att vara oss själva som naturen skapade oss alla.

Och vi vet allt om era egna tankar och resonemang som ni ljuger er livrädda för varandra med.

Mvh, Claes Roachna Shaman