Andlig vägledning i andens naturliga praktik.

Andlig vägledning i andens naturliga praktik, teori eller ej? Jag blev något klokare själv, i bland får man bara gilla läget, och finna sej i vad man tydligen bara vet om det, inte ens jag kan säga att jag vet, överbevisad om det som även jag blev.

Jag minns fortfarande en vandring i stadens finaste träsk. Brannäs våtmark 2011.

Helt plötsligt dök det upp ett andligt väsen och det började pirra mitt uppe på mitt huvud. Rätt vad det var dök alla stora trollsländor upp och cirklade runt mej, sedan började de attackera mej som Kamikaze Piloter. 

De störtdök rakt ner i huvudet på mej, en efter en, och så i väg och ta nytt sikte på mej igen. SMACK!! SMACK!!! SMACK!!! SMACK!!!

Jag kände mej som en ovanlig version av King Kong! Livet är ju också i naturen en evig teater, så ock i andevärlden. 

Det här var ju knappast naturlagligt ens om ni frågar mej, men som anden sa, går det så går det, och vad ska du göra åt det Claes?

Upplevelsen var inte särskilt trevlig för min kropp ett tag, men jag blev inte mindre nyfiken av det. För jag trodde till en början att det borde finnas en större mening med det de gjort och visat mej.

Helt ärligt talat! Anden sa ju vad det va. Går det så går det, vad ska du göra åt det du numera vet Claes?

Jag bara garvar åt det och allt annat totalt omöjligt som inte skulle kunna fungera eller ens ske, men som gör det i alla fall.

Går det så går det!

Och just Brannäs våtmark i Oxelösund är ett grönt mångfaldigt paradis i gammalt träck! Anden lärde mej mycket om det stora och de små kretsloppen där.

Och som gammal akvarist var jag otroligt fascinerad av alla men särskilt vattnets kretslopp, i alla aeroba och anaeroba processer det blir. Olika processer som ständigt är totalt beroende av varandra för att resultatet ska bli bra för allt liv, med rent avloppsvatten som släpps ut i vårt hav.

Livet i andevärlden är en liknande livsprocess som föredrar att leva som vi var, nyfikna helt enkelt.

De har så otroligt mycket nytt att lära oss om den framtida stadsnaturen.

Staden är ju vår egen skapelse, men den är även vår natur, om än rätt så fyrkantig och inramad i vanligt dagligt tal om allt som det aldrig kan va.

Men jag lovar, jag har inte stött på några verkliga krokodiler där, det gör man endast i sina egna inre andliga resor.

Däremot en och annan solande ödla! Och massor av överdrivet tydliga men högst oförklarliga parapsykologiska fenomen.

Min morfar lärde mej, att det finns ingenting som heter att det inte går. Han är även min hjälp-ande. Men lätt sa han inte att det var att leva och se allt som han ville vara till hjälp även för mej.

Älskar dej Morfar.

Med vänlig hälsning, Claes