Året är 1943

Lyssna 3 min inom tunlarna. Får vi där i tunlarna en förmåga att tunlande våga förstå, den tiden som varar för evigt just då, och finns den än?

Den här sedan länge avlidna mannen dyker upp vid min sida på min promenad. Jag trodde först det var min morfar men det var någon annan med liknande erfarenheter som jag möter vid kylvattendammen.

Jag tar för givet att han var frivillig soldat precis som min morfar var. (Lämnar inte ut detaljerna som jag samtidigt hörde i huvudet, när han talade ”ut”, genom mig)

Min morfar var en gång i tiden idealisten och nazistisk förespråkare som åkte till Finland. Det var hans sak kände han. Det fanns även andra fronter svenska idealister? Sökte sig till.

Den här desillusionerade mannen verkar likna min morfar. Han blir nog en aning förvirrad av mitt igenkännande, för han är först väldigt familjär och kallar mig för Claes, men ändrar sig snart och titulerade mig senare för Herr Widerberg. Och så gick han frivilligt in i sitt eget ljus som han sa.

Dessa frivilliga svenska män kände sig nog inte enbart som hjältar efter kriget som Sverige officiellt inte deltog i. Jag frågade min morfar om det där en gång, förstod han inte det där med judarna? Vi kunde ju inte tro att det var sant vi heller berättade han. Så man vågade eller ville nog inte tro på att det verkligen hänt förrän kriget var slut. Nyheter färdas långsamt på den tiden. Men man kände det på sig mer då, än i dag, förklarade mannen. Och känslan i magen mannen förmedlade till mig, förebådade dåliga nyheter även om freden var nära förestående. Kanske för att man visste att all sanning skulle komma fram?

Det kom nog som en chock även för min morfar. Den känslan hade jag ofta i magen redan som ett litet barn. Mannen jag spelade in samtalet eller dialogen med, sa inte sitt eget namn.

Sen släppte oron taget och han gick in i sitt eget ljus. Dvs sitt eget liv.

Lyssna 3 min