Vad händer om alla började hata alla? Går *misantropen fri från sitt eget tilltag då?

Misantroper? De piskar och hånar hela mänskligheten verbalt, nedlåtande och surt kallar de alla oss människor i mänskligheten för idioter, så att vi ska bli gladare eller? Så människor blir snälla och mer med fred tillsammans?

Men inför vem är misantropen otydligast mot sig själv? Vems självförakt tar den ut på oss som var snäll? Var jag alltid för snäll som barn och ung man? Jag behandlade mig själv med respekt, och sa alltid vem just jag var. Det var enklast att alltid komma ihåg. Och så slapp jag vara ovän med hela mänskligheten.

Och så påstår de att djuren är normalare än alla oss människor. Men djuren kan inte få ordning på alla oss människor. En enda sur människa kan inte få ordning på och förändra andra människor. Men vi kan alla förstå och förändra oss själv, och när det sker, då förändrar sig människor i vår egen omvärld, snudd på osynligt och omedvetet till en början, sedan allt mer och mer och medvetet tillsammans.

Och så sprider sig förändringen till fler och fler som förändrar sig själva omedvetet men vet allt mer och mer medvetet, så att fler människor förändrar sig medvetet som av sig själva eller? Och väljer att vara mer tydliga inför sig själva. Vem är jag egentligen?

Misantropen får väl börja med att fråga sig själv. Varför är jag en sur jävel som bara hånar och skyller ifrån mig på människor jag inte känner själv?

Jag kände ganska många misantroper i mitt liv, de ville så gärna piska och håna andra människor så de blev glada eller? Men Glad som vem?

Är misantropen verkligen så omutligt ärligt glad? Och varför ville den hålla fåglarna och djur inlåsta i en bur? Fåglar bör väl få flyga fritt?
Därför slutade även jag som själv inte var misantrop, att ha fåglar i bur! Redan som ung människa. Men jag skämdes inte för mig själv, jag hade fått uppleva lite olila saker som djuren och min Fylgija (Fylgija = Följeslagare på forrnordiska, eller skyddsängel) illustrerade för mig då. Jag lämnade bort fåglarna till de som ville ha dom. Och behöll brevduvorna ett tag till. De levde helt fritt och jag älskade dom för det. De lärde mig allt om kärlek och fredliga relationer med motsatta könet. Vilket alla vi människor ännu övar på.

På den tiden kallades jag Clacke av de jag tog för givet var mina vänner, men fred gav de mig sällan eller inte alls under ett helt liv. Så jag höll mig undan dessa surkart, jag behandlade dom ändå vänligt, men lät dom sura klart för sig själva. Det är inte deras eget fel, de förstår att de lider men förstår ännu inte vems fel det egentligen bara är? Livet är ingen enskild människas eller annan levande varelses fel. Eller fred. Livet är vår enda ”gemensamma seger”, så behandla oss alla levande med fred. Då slipper vi helvetet med hat och ofred inombords.

De kopierade dessutom mitt liv på många olika vis, men levde sällan eller aldrig som jag lär. För sur var jag inte inom mig själv på någon för länge, ens när jag var ung.

Misantroperna jag kände behövde bli tydligare inför sig själv. Var de verkligen så omutligt ärliga och ens snälla mot sig själva?

Jag slutade också tro på dom och lät dom va.

Men gott kan jag ge dom, ovän behövde jag aldrig vara länge med någon. Även när de inte tog det jämt, från oss vanliga män som älskar hela naturvärlden, som inkluderar mänskligheten.

Mänskligheten är under ständig omvandling och med tiden så tålde även den att förstå, vad mänskligheten redan vet när människor var unga på vår jord.

Allt fredligare blir vi, det är vetenskapligt bevisat i modern tid. Andra världskriget kommer först på sjunde plats i antalet dödsfall i förhållande till jordens totala befolkningsmängd.

Jingis Khan lämnade endast 10 % av jordens befolkning kvar, vet man enligt moderna uppskattningar. (SVT vetenskapens värld 2020)

Med tiden får vi fred.
Lev och låta leva mer.

Så blir livet mer fredligt idag.

*Misantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot människosläktet, eller har en disposition som innebär ett ogillande eller en brist på tillit till andra människor. Ordet kan härledas från det grekiska prefixet miso- (som betyder hata, förakta) och anthropos (som betyder människa). Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten oavsett vilken tid man lever i.
Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten.