Bry dig inte så mycket om människors egen ide om vem de till större delen bara trorvet hur de känner igen dig som. Eller vet vem du är? De känner väl dej?

Lika dåliga som de själva va?… Eller nej? De har ju aldrig varit som dej eller tänkt dina hemligaste ensammaste ängsliga fängslande tankar som dej själv. Och du kanske även hade godare avsikter än vilka då?

Vem du egentligen är? Vet bara du när du väl vågat lära känna dig själv som ditt innersta barn du vågade vara igen, men nu som en vuxen håller igen, tänker omutligt ärligt, rimligt och klart som en vän, till de du också sårade som barn. Varför då? Aha? Varför sårar barn varandra? Ibland upptäckte jag snopet att mina föräldrar inte tyckte om alla mina kompisars föräldrar.

Och då slutade jag tro på mig själv. Mina kompisar jag retade som barn, var ju lika fula som jag alltid fick känna mig själv, men det vågade jag inte erkänna att jag va? Och så vågade jag inte reta dom mer. När jag kom på mig själv i tanken. En tjej föll igråt och mitt hjärta exploderade. Förlåt förlåt förlåt förlåt! Tänkte jag i huvudet då. Men vågade inte säga det högt. Jag hade dödat något inom mig själv kändes det som. Som vuxen ser jag istället hur fina de egentligen var. Precis som jag.

Jag tittar på bilder på mig själv som barn och undrade länge förvånat. Hur fan kunde jag tycka att jag var ful? Hmm? Jag vet ju vilka som var lik mig, med sitt eget platthuvud? Men tätt mellan ögonen hade väl bara jag. Förr trodde man att formen på huvudet avslöjade om man var högre eller lägre stående ras. Så trodde min morfar stenhårt på då. De gav aldrig upp dessa tankar de själva växte upp med. Tätt mellan ögonen? Ja då var man ointelligent sa morfar. Jag hade ju välsigt tätt mellan ögonen men var ändå överinteligent fick jag veta när jag mönstrade. Men det vågade jag inte fatta eller tro något bra om då, för ingen tjej ville väl ha mig ändå? Jag förstod inte ens att det var ett slags iq-test vi alla killar som mönstrade gjorde då. Det förstod jag när jag var 30 år ha ha. För så fel hade jag! Men ändå tackade jag bara ja till fel sorts kaxiga lika spegelvänt baksluga kvinnor. För att jag inte vågade tro att jag var bra. Jag var väl inte smart? Och fick väl ta någon som inte var för bra eller finare än mig heller. Var jag fegsmartast av alla som ung eller senare i livet en nynyktert tänkande man eller? Ärlighet varade längst. Men jag vågade ännu inte kommunicera helt ärligt med mig själv eller ens tala omutligt ärlig öppet om mig själv. Tänk om jag vågat tacka ja till en tjej som förstod något bra och fint om livet som om mig redan som ung? Tänk om jag vågat duga redan då, som jag egentligen redan var bra på och förstod redan då?

Därför vågar jag låva dej att det är i alla riktningar som allt blir bra sen. Allt går på ett ur. Lagom och jämnt.

Du vet ju bättre redan idag av vilka orsaker du fattade dina dåtida ungdomligt beslut, så du ändå bara blev den du inte ville bli som vuxen du heller.

Men bara om du vågar vara omutligt ärlig med dej själv! Självreflektera och inventera dina gamla själviska ängsliga tankar att bli utan det goda i livet. Ingen dömer dig dina tankar är din egen frihet, om du låter dom flöda fritt utan rädslans mentala förbudsfängelse. Älska alla dina gamla fel omutligt ärligt, alla av dessa gamla fel var med och hjältoe dig få en ny förståelse av ditt eget nya liv i fred. Ha inte för bråttom.

Självreflektera självreflektera självreflektera.

När du nu som äldre äntligen vågade skapa dej själv medvetet som naturen och människor förstår något gott om livet för oss alla ändå.

Då får du älska dig själv och känna att livet ger freden åter till dej ändå. Helt lagom i alla livets alla goda mumsiga begär, att äntligen få gå vidare med livet och njuta lagom av hela din egen värld.

Men hur kunde ett helt vanligt lagom liv var så intressant och spännande jämt när ingenting farligt eller spännande händer jämt? Hur kunde livet vara så stort att vissa tankar gav oss svindel så det nästan blev otäckt att tänka dessa tankar av livets skapande glädje till en början?

Livet är vår enda verkliga seger, vänta och se, livet är ingen kliché! Livet blev oändligt större än jag redan förstod att jag som barn redan vet det då. Men så overkligt och ensam jag blev? Så liten i hela alltet. Låt mig vara ifred. Låt mig vara erat barn! Inte alltet på en enda dag.

Hur var det möjligt?

Livet är ju möjligt.

Mer får du veta sen.

Allt blir bra.