I urtiden var vi av naturen nödvändigt genialt bra på att sparsamt försöka hålla oss alla vid liv. Sen fanns det ju alltid lycksökare som gärna drog ut på rövartåg och med tiden befolkade de hela denna planet.
Vem tror att det hjälper att befolka månen och mars? Och vem ska förse dessa UFOn med mat? Inte jag i alla fall. Aha ska de odla sin egen mat högteknologiskt på mars? Varför gör de inte lika gärna det på ett naturligt sparsamt vis på jorden redan idag istället? Och varför kräver de även att få leva i ett totalt galet överflöd och lyx?
Själv flyttar jag ingenstans! Jag bor bara där jag kan, nära naturen i Oxelösund som ligger på jorden.
Bry dig inte så mycket om människors egen ide om vem de till större delen bara trorvet hur de känner igen dig som. Eller vet vem du är? De känner väl dej?
Lika dåliga som de själva va?… Eller nej? De har ju aldrig varit som dej eller tänkt dina hemligaste ensammaste ängsliga fängslande tankar som dej själv. Och du kanske även hade godare avsikter än vilka då?
Vem du egentligen är? Vet bara du när du väl vågat lära känna dig själv som ditt innersta barn du vågade vara igen, men nu som en vuxen håller igen, tänker omutligt ärligt, rimligt och klart som en vän, till de du också sårade som barn. Varför då? Aha? Varför sårar barn varandra? Ibland upptäckte jag snopet att mina föräldrar inte tyckte om alla mina kompisars föräldrar.
Och då slutade jag tro på mig själv. Mina kompisar jag retade som barn, var ju lika fula som jag alltid fick känna mig själv, men det vågade jag inte erkänna att jag va? Och så vågade jag inte reta dom mer. När jag kom på mig själv i tanken. En tjej föll igråt och mitt hjärta exploderade. Förlåt förlåt förlåt förlåt! Tänkte jag i huvudet då. Men vågade inte säga det högt. Jag hade dödat något inom mig själv kändes det som. Som vuxen ser jag istället hur fina de egentligen var. Precis som jag.
Jag tittar på bilder på mig själv som barn och undrade länge förvånat. Hur fan kunde jag tycka att jag var ful? Hmm? Jag vet ju vilka som var lik mig, med sitt eget platthuvud? Men tätt mellan ögonen hade väl bara jag. Förr trodde man att formen på huvudet avslöjade om man var högre eller lägre stående ras. Så trodde min morfar stenhårt på då. De gav aldrig upp dessa tankar de själva växte upp med. Tätt mellan ögonen? Ja då var man ointelligent sa morfar. Jag hade ju välsigt tätt mellan ögonen men var ändå överinteligent fick jag veta när jag mönstrade. Men det vågade jag inte fatta eller tro något bra om då, för ingen tjej ville väl ha mig ändå? Jag förstod inte ens att det var ett slags iq-test vi alla killar som mönstrade gjorde då. Det förstod jag när jag var 30 år ha ha. För så fel hade jag! Men ändå tackade jag bara ja till fel sorts kaxiga lika spegelvänt baksluga kvinnor. För att jag inte vågade tro att jag var bra. Jag var väl inte smart? Och fick väl ta någon som inte var för bra eller finare än mig heller. Var jag fegsmartast av alla som ung eller senare i livet en nynyktert tänkande man eller? Ärlighet varade längst. Men jag vågade ännu inte kommunicera helt ärligt med mig själv eller ens tala omutligt ärlig öppet om mig själv. Tänk om jag vågat tacka ja till en tjej som förstod något bra och fint om livet som om mig redan som ung? Tänk om jag vågat duga redan då, som jag egentligen redan var bra på och förstod redan då?
Därför vågar jag låva dej att det är i alla riktningar som allt blir bra sen. Allt går på ett ur. Lagom och jämnt.
Du vet ju bättre redan idag av vilka orsaker du fattade dina dåtida ungdomligt beslut, så du ändå bara blev den du inte ville bli som vuxen du heller.
Men bara om du vågar vara omutligt ärlig med dej själv! Självreflektera och inventera dina gamla själviska ängsliga tankar att bli utan det goda i livet. Ingen dömer dig dina tankar är din egen frihet, om du låter dom flöda fritt utan rädslans mentala förbudsfängelse. Älska alla dina gamla fel omutligt ärligt, alla av dessa gamla fel var med och hjältoe dig få en ny förståelse av ditt eget nya liv i fred. Ha inte för bråttom.
Självreflektera självreflektera självreflektera.
När du nu som äldre äntligen vågade skapa dej själv medvetet som naturen och människor förstår något gott om livet för oss alla ändå.
Då får du älska dig själv och känna att livet ger freden åter till dej ändå. Helt lagom i alla livets alla goda mumsiga begär, att äntligen få gå vidare med livet och njuta lagom av hela din egen värld.
Men hur kunde ett helt vanligt lagom liv var så intressant och spännande jämt när ingenting farligt eller spännande händer jämt? Hur kunde livet vara så stort att vissa tankar gav oss svindel så det nästan blev otäckt att tänka dessa tankar av livets skapande glädje till en början?
Livet är vår enda verkliga seger, vänta och se, livet är ingen kliché! Livet blev oändligt större än jag redan förstod att jag som barn redan vet det då. Men så overkligt och ensam jag blev? Så liten i hela alltet. Låt mig vara ifred. Låt mig vara erat barn! Inte alltet på en enda dag.
Vad händer om alla började hata alla? Går *misantropen fri från sitt eget tilltag då?
Misantroper? De piskar och hånar hela mänskligheten verbalt, nedlåtande och surt kallar de alla oss människor i mänskligheten för idioter, så att vi ska bli gladare eller? Så människor blir snälla och mer med fred tillsammans?
Men inför vem är misantropen otydligast mot sig själv? Vems självförakt tar den ut på oss som var snäll? Var jag alltid för snäll som barn och ung man? Jag behandlade mig själv med respekt, och sa alltid vem just jag var. Det var enklast att alltid komma ihåg. Och så slapp jag vara ovän med hela mänskligheten.
Och så påstår de att djuren är normalare än alla oss människor. Men djuren kan inte få ordning på alla oss människor. En enda sur människa kan inte få ordning på och förändra andra människor. Men vi kan alla förstå och förändra oss själv, och när det sker, då förändrar sig människor i vår egen omvärld, snudd på osynligt och omedvetet till en början, sedan allt mer och mer och medvetet tillsammans.
Och så sprider sig förändringen till fler och fler som förändrar sig själva omedvetet men vet allt mer och mer medvetet, så att fler människor förändrar sig medvetet som av sig själva eller? Och väljer att vara mer tydliga inför sig själva. Vem är jag egentligen?
Misantropen får väl börja med att fråga sig själv. Varför är jag en sur jävel som bara hånar och skyller ifrån mig på människor jag inte känner själv?
Jag kände ganska många misantroper i mitt liv, de ville så gärna piska och håna andra människor så de blev glada eller? Men Glad som vem?
Är misantropen verkligen så omutligt ärligt glad? Och varför ville den hålla fåglarna och djur inlåsta i en bur? Fåglar bör väl få flyga fritt? Därför slutade även jag som själv inte var misantrop, att ha fåglar i bur! Redan som ung människa. Men jag skämdes inte för mig själv, jag hade fått uppleva lite olila saker som djuren och min Fylgija (Fylgija = Följeslagare på forrnordiska, eller skyddsängel) illustrerade för mig då. Jag lämnade bort fåglarna till de som ville ha dom. Och behöll brevduvorna ett tag till. De levde helt fritt och jag älskade dom för det. De lärde mig allt om kärlek och fredliga relationer med motsatta könet. Vilket alla vi människor ännu övar på.
På den tiden kallades jag Clacke av de jag tog för givet var mina vänner, men fred gav de mig sällan eller inte alls under ett helt liv. Så jag höll mig undan dessa surkart, jag behandlade dom ändå vänligt, men lät dom sura klart för sig själva. Det är inte deras eget fel, de förstår att de lider men förstår ännu inte vems fel det egentligen bara är? Livet är ingen enskild människas eller annan levande varelses fel. Eller fred. Livet är vår enda ”gemensamma seger”, så behandla oss alla levande med fred. Då slipper vi helvetet med hat och ofred inombords.
De kopierade dessutom mitt liv på många olika vis, men levde sällan eller aldrig som jag lär. För sur var jag inte inom mig själv på någon för länge, ens när jag var ung.
Misantroperna jag kände behövde bli tydligare inför sig själv. Var de verkligen så omutligt ärliga och ens snälla mot sig själva?
Jag slutade också tro på dom och lät dom va.
Men gott kan jag ge dom, ovän behövde jag aldrig vara länge med någon. Även när de inte tog det jämt, från oss vanliga män som älskar hela naturvärlden, som inkluderar mänskligheten.
Mänskligheten är under ständig omvandling och med tiden så tålde även den att förstå, vad mänskligheten redan vet när människor var unga på vår jord.
Allt fredligare blir vi, det är vetenskapligt bevisat i modern tid. Andra världskriget kommer först på sjunde plats i antalet dödsfall i förhållande till jordens totala befolkningsmängd.
Jingis Khan lämnade endast 10 % av jordens befolkning kvar, vet man enligt moderna uppskattningar. (SVT vetenskapens värld 2020)
Med tiden får vi fred. Lev och låta leva mer.
Så blir livet mer fredligt idag.
*Misantropi innebär att man känner ett hat eller starkt ogillande mot människosläktet, eller har en disposition som innebär ett ogillande eller en brist på tillit till andra människor. Ordet kan härledas från det grekiska prefixet miso- (som betyder hata, förakta) och anthropos (som betyder människa). Hatet är inte mot individuella människor, utan snarare mot de drag som delas av hela mänskligheten oavsett vilken tid man lever i. Misantropi betyder inte nödvändigtvis att man är inhuman, antisocial eller sociopatisk mot mänskligheten.
