När jag levt större delen av mitt liv i en (kemisk parentes), då vill jag aldrig mer leva instängd inom någon enda parentes i era kivande liv mer.
Varje berättelse som inte går på ett ut, är en parentes som jag slipper ut ur, när jag inför Gud som är min egen sanningsenliga natur, berättar den berättelsen för mej själv och en medmänniska som just nu läser den.
Jag öppnar upp var som helst och släpper ut mej själv genom ljuset precis som jag är själv, varje gång någon försöker bestämma vilka parenteser de bara tycker (att jag är värd).
När någon annan försöker sjunga ut och berätta vem jag va, – oh du mins kanske inte själv Claes, men det gör jag. (Så stänger de in sej i en egen parentes och utan mej, kommer aldrig vidare i sina egna liv, om de inte slutar tro på sej själv och allt de tror de minns mer om mej och mitt eget liv.)
Så jag (spränger även denna parentes), jag släpper ut mitt ljus, avlägsnar parentesen mjukt för mej själv och går vidare med mitt eget liv i frid, med eller utan dej eller dej.
Och ni som läser här är mina vittnen i all rum och tid, och tror ni inte på mej? (Så har ni skapat en egen parentes att sitta fast i utan mej.)
Jag var den jag var, men jag var aldrig (den ni sa).
Claes
