Många ordspråk och tankar dyker upp i samtal med olika andar, som dyker upp då och då. Rätt vad det är så ser man det helt själv och eller tillsammans. Kunskap är inte hemlig, den är gemensamt arvegods vi alla delar lika på, i den takt som vi växer själva och förstår oss på det. 

Tanken har lika många dimensioner som tiden. Och jaget, den vi är, är faktiskt ingen mindre än hela vår värld, som i multipla universum, upprätthåller flera tider och dimensioner samlade som en enda värld som ändå är den gemensamma värld vi i bland kallar andevärld. Andra säger himlen, som också är amen för den. 

Och mitt i allt det här sitter jag, en liten skit i sammanhanget, och vet vad som krävs för att vara stor, man måste även stå ut med att vara liten lagom skit på jorden för att få vara hela den värld som vi alla är lika värd.

Och det går verkligen att förstå vad Gud är. Men ändå rätt meningslöst att ständigt förklara i en linjär tänkt tid. Som vi också ska vara glada för, illusionen vi lever i linjär tid är inget tidsfördriv. Det är skönt att leva människans verklighet, lite avskild från alla i hela härligheten bland alla himlar och solar i bland.

Människor får mej oftast att känna mej ifrågasatt, det hörs även på deras andar hur de tvivlar på sej själv, när de försöker låta som mej. 

Även när de vill hålla med mej, och jag förstår ju varför, men det är en allt för lång och förklarande berättelse som inte är så lättillgänglig, förrän de villigt  verkligen söker efter just den informationen om sina egna andliga ursprung för sin egen skull. Jag förklarar lite allmänt så här och berättar som vanligt för mej själv om mej själv i stället.

I skogen får jag känna mej omhuldad och återbördad till mitt rätta jag, och jag kan se framför mej hur människor en gång i tiden faktiskt såg att till och med de döda materialen de byggde sina hyddor av, fortsatte leva och älska dessa människor i en annan temporär form. Även människor fick lämna allt de ägde tillbaka till den stora fadern och modern, inklusive sin egen kropp, när tiden för deras levnad var över på denna sida av världen.

De kände sej omhuldade av allt det stora de såg omkring sej. Tack för ett fint samtal på gatan i dag Berit.

Och tack till dej som föreslog att jag skulle krama träden, jag gjorde ofta det förr och det känner jag svaret på i dag. Skogen älskar och omhuldar mej och även den oändliga himlen ger mej ett tak jag känner mej liten och trygg under själv, utan att känna mej försvinnande liten även i den oändliga rymdens sammanhang.

I bland får jag fortfarande en impuls att krama ett speciellt träd och då gör jag det.

Claes

Här har naturen hämtat tillbaka den mark vi annekterat att först bygga och sedan glömma bort och överge en park på, i vår lilla stad Oxelösund. Intressant är även att rosen som rymt ut i naturen utanför trädgården även den är påverkad och förädlad av människors händer att passa människors trädgårdar mer än de fick välja att leva och utvecklas av sej själv.

Men, liv är liv och mångfalden är även mitt liv. Någon tvingade även mej att utveckla och förstå mej själv som någon som aldrig får göra precis som jag vill jag heller.

Mina föräldrar och förfäder bestämde själva efter eget tycke och smak vad som fick vara bra och duga även för mej långt senare, att se ut och även lite som dem, när jag tittar ut från baksidan av mina egna ögon på mej själv.

Inom genom omkring mej själv.

Jag duger som jag är och jag är tacksam, jag är visserligen mycket fattigare nu för tiden, men vad gör det när vinden susar i träden och solen skiner.