De tabubelagda dödsfallen, den ej godkända och certifierade döden?

När en nära anhörig eller vän går bort så fylls vi alltid av sorg och eftertanke! Kunde vi gjort något mer? Eller hemska tanke? Det finns människor som har det så svårt att de inte får erkänna att de blev lättade när tyrannen gav upp.

Och så har vi självmorden? Fegt har vi alla fått lära oss att det var för så säger de vise som aldrig försökte ta livet av sig.

Är det ens sant att en självmördare är feg? Varför ville vi skylla dom för det?

Som precis allt vi vet så är allt sant och falskt samtidigt, men föreställ er om ni var tvungen att byta liv med dom?

Döm inte varandra mer. Vi får alltid våra gamla liv tillbaks och får göra om dom till allr kändes lagom och värt utan att det störde för mycket i människans värld ockdå.

[Jag garanterar inte att hennes namn är autentiskt, det är hennes egen ensak, men hon talar sanning och känns varken som en kvinna eller en man längre, hon är en människa som lever i minnet av evigheten och det är huvudsaken!]

Lyssna här Tid 27 min

En kvinna berättade om sitt eget dödsögonblick

För snart en månad sedan så hade jag en kvinna med mig som började kommunicera och berätta om sin egen dödsupplevelse och livet efter den så kallade döden.

Även så att också jag blev lite mer intresserad än vanligt och förstod något mer om det sen.

Lyssna här tid 22:56

Året är 1943

Lyssna 3 min inom tunlarna. Får vi där i tunlarna en förmåga att tunlande våga förstå, den tiden som varar för evigt just då, och finns den än?

Den här sedan länge avlidna mannen dyker upp vid min sida på min promenad. Jag trodde först det var min morfar men det var någon annan med liknande erfarenheter som jag möter vid kylvattendammen.

Jag tar för givet att han var frivillig soldat precis som min morfar var. (Lämnar inte ut detaljerna som jag samtidigt hörde i huvudet, när han talade ”ut”, genom mig)

Min morfar var en gång i tiden idealisten och nazistisk förespråkare som åkte till Finland. Det var hans sak kände han. Det fanns även andra fronter svenska idealister? Sökte sig till.

Den här desillusionerade mannen verkar likna min morfar. Han blir nog en aning förvirrad av mitt igenkännande, för han är först väldigt familjär och kallar mig för Claes, men ändrar sig snart och titulerade mig senare för Herr Widerberg. Och så gick han frivilligt in i sitt eget ljus som han sa.

Dessa frivilliga svenska män kände sig nog inte enbart som hjältar efter kriget som Sverige officiellt inte deltog i. Jag frågade min morfar om det där en gång, förstod han inte det där med judarna? Vi kunde ju inte tro att det var sant vi heller berättade han. Så man vågade eller ville nog inte tro på att det verkligen hänt förrän kriget var slut. Nyheter färdas långsamt på den tiden. Men man kände det på sig mer då, än i dag, förklarade mannen. Och känslan i magen mannen förmedlade till mig, förebådade dåliga nyheter även om freden var nära förestående. Kanske för att man visste att all sanning skulle komma fram?

Det kom nog som en chock även för min morfar. Den känslan hade jag ofta i magen redan som ett litet barn. Mannen jag spelade in samtalet eller dialogen med, sa inte sitt eget namn.

Sen släppte oron taget och han gick in i sitt eget ljus. Dvs sitt eget liv.

Lyssna 3 min