Tiden är evighetens bästa vän, även när gamla välkända plågoandar så gärna talar emot oss över allt.
En gnistrande klar månskenspromenad, i början på januari 2006.
Andevärlden demonstrerade sin egen helande makt när någon osynlig nästan som knackade mej på axeln.
Jag vände mej snabbt om och tittade upp mot himlen som om jag blev tvingad att vrida upp huvudet och titta upp mot exakt rätt ställe på himlavalvet.
Där såg jag plötsligt en stor komet falla som ett enormt rykande eldklot, rakt ned mot mej där jag stod på grusvägen strax utanför skogen.
Jag skiter i att förklara bakgrunden till min egen gamla kometfobi, eller fobi för världens undergång.
Men när det brinnande eldklotet föll ner från himlen rakt mot mej och brann upp i absolut sista ögonblicket.
Jag kände plötsligt total frid och visste att livet är evigt.
Efter det var jag inte rädd för jordens undergång längre.
Och om jag nu bara fick se denna komet på riktigt som en slags totalt verklig utom-kroppslig vision? Som ändå hände fysiskt i verkligheten utanför mej, så spelar det ingen roll att ingen annan än jag såg kometen.
Går jorden under så lever allting vidare i en något förändrad minnesbild från ett tidigare ögonblick i tiden och i stället missar kanske kometen jorden eller så kommer jag låta den kometen brinna upp i mitt eget eviga minne gång på gång.
Sista biten hem till min stuga hade jag en följeslagare i andevärlden som gjorde mej sällskap hela vägen hem till himlen igen!
Med vänlig hälsning, Claes
