Jag gick för mig själv i skogen på Jogersö och plötsligt började en ande sjunga för mig.
Sedan bestämde jag mig för att spela in samtalet och jag låter honom tala genom mig. Vad han talar om kan du lyssna på om du klickar på länken nedan. (Märkte att han även läste upp vad flera olika andar sa. Fäderna eller äldre förfäder till olika levande människor av i dag. Andar kan vara mycket luriga även med mig ha ha … )
När en nära anhörig eller vän går bort så fylls vi alltid av sorg och eftertanke! Kunde vi gjort något mer? Eller hemska tanke? Det finns människor som har det så svårt att de inte får erkänna att de blev lättade när tyrannen gav upp.
Och så har vi självmorden? Fegt har vi alla fått lära oss att det var för så säger de vise som aldrig försökte ta livet av sig.
Är det ens sant att en självmördare är feg? Varför ville vi skylla dom för det?
Som precis allt vi vet så är allt sant och falskt samtidigt, men föreställ er om ni var tvungen att byta liv med dom?
Döm inte varandra mer. Vi får alltid våra gamla liv tillbaks och får göra om dom till allr kändes lagom och värt utan att det störde för mycket i människans värld ockdå.
[Jag garanterar inte att hennes namn är autentiskt, det är hennes egen ensak, men hon talar sanning och känns varken som en kvinna eller en man längre, hon är en människa som lever i minnet av evigheten och det är huvudsaken!]
För snart en månad sedan så hade jag en kvinna med mig som började kommunicera och berätta om sin egen dödsupplevelse och livet efter den så kallade döden.
Även så att också jag blev lite mer intresserad än vanligt och förstod något mer om det sen.
