Livet kräver inte att vi underkastar oss, det är ett missförstånd!

Livet existerar och förklarar inte orsaken till att det bara sker leker och existerar för det vet bara det

Det bara hände ju? Jag ville väl det??

Barn och vuxna förstår inte alltid frågan och i bland är vi andra alldeles för hårda, för vi kan inte förlåta oss själv, vi stängde till och levde i helvetet under en stor och illa skötsam ängslig del av våra liv. Så kul får vi ju aldrig ha själv eller hur?

Lagar och regler måste förstås i kärlek och förståelse av oss alla tillsammmans, innan de kan börja gälla som något som är rimligt för alla att förstå någon glädje med.

Se på barnet, varför gjorde du så?

– Jag bara gjorde så?

– Får man det?

???

– Får man det Claes?

??????

– Förlåt jag fick väl inte det?

– Men du förstår väl att du inte får måla på väggarna Claes?

– Jag menade inte att göra fel, jag ville bara måla och göra fint!

Jag menade bara det och mins fortfarande inte ens att jag tänkte på att mamma kunde bli ledsen när jag och min lillebror målade fint på väggen.

Men fastän jag själv inte kunde förstå vad som blev fel så skämdes jag inte för att jag gjorde fel, jag skämdes för att jag fick underkasta mig mer än jag ville, för jag blev rädd för min egen mamma och pappa.

Och ärligt talat, jag kan inte ens i dag veta helt säkert om hon verkligen blev ledsen eller bara skrek mer än hon ville själv för att skrämma mig till lydnad så jag jag skulle bli hennes giltiga sätt av skötsam och snäll.

Och skäms det gör vi bara när vi blir rädda, vi visar underkastelse, och blir i bland obrukbara i vår egen livsgärning och slavar till våra egna stora härliga liv som aldrig blev så härligt, för vi begriper oss inte längre på livet. Vi blev rädda av oss själva.

Vad är rätt och fel? Mammas och pappas regler är bra överenskommelser i längden men vi behöver aldrig vara slavar åt omöjliga regler och lagar som förstör mer än de skyddar oss.

Se på barnen, de existerar utan att ifrågasätta sej själva och felet vi föräldrar ofta gjorde eller gör var att ifrågasätta barnens existens för svårt och med taktik att skrämma barnen till lydnad så de indirekt får känna att deras egen naturliga naturliga instinkt att vara bra som de är, ändå blir fel så de lyder och blir något mindre värt att känna sej själva med.

De blir ovänner med sina egna orimliga liv, de använder berättelser att skydda sej med, men de berättar om fel som aldrig var deras egna fel från första början. Därför stämmer ingenting av vad de vet om sina liv och ju äldre de blir desto svårare får de att acceptera att nu finns det inget mer att köpa eller trösta sej med längre, livet blir ett antiklimax som inte gör en enda människa glad i längden.

Vår fantasi och glädje till våra liv dör, vi tränar oss att älska oss själva men blir bara egoistiska och hatar oss själv och indirekt alla de andra ännu mer.

För vi tror att de andra gör fel! Och de tror på er som ensidigt lär er att förbehållslöst bara älska er själv, utan att undersöka er tidigast barndom för att finna tillbaka till era egna oskrivna kärleksfulla mästare ni en gång var som barn.

Vi får tidigt missförstå våra föräldrars önskan att förbereda oss på den drömmen om det liv som vi hoppades skulle bli fint redan innan vi gick ner och levde i våra liv.

Utan oeftergivlig skräck och ängslan och i kärlek och glädje till våra egna lagom rätt eller fel! I balans med hela livet så allt inte känns som ett stort fel!

Tyvärr måste man i frågasätta hela sin existens under ett helt liv för att komma på hur allt borde få bli fint för oss alla att vara!

Rädslan och ängslan leder oss aldrig till glädje och kärlek i sanning, bara till skräck terror och hat på alla motsatta fronter av missförstådda grundorsaker vi människor tränas som barn att bara tro på så vi alla har något att rättfärdiga våra missförstådda liv med.

Vi kapitulerar fel inför livet, och underkastar oss och blir lydiga slavar till hatet i stället för att lära känna oss som de glada barn och kärleksfulla varelser vi jämt hör skrika i ängslan och vrede inom oss.

Gör inte misstaget att tro på den inre vreden och ängslan en gång till, byt ut vreden lyssna på de inre barnen och ge dom nya kärleksfulla röster inifrån som om änglarna i stället.

Lär er sedan trösta de små barnen ni känner i era egna minsta småbarnsminnen en gång till.

Ni har en handfull missförstånd att finna i början av era liv, som när de får förståelse av er i dag, släpper taget om er och låter er själv vara glad även när ni råkar säga eller göra fel var och var annan dag!

Ni gör sedan alltid ert bästa precis som ett hjälpsamt barn och ni vet det! Ingen kan skälla på er utan att skämmas mer än er i fortsättningen.

Se dessa människor som era egna barn, hjälp sedan dessa människor att minnas vem de en gång var.

Dag för dag ett steg och en sak i taget!

Använd bara dessa ord som ett trappräcke att hålla er i när ni återigen klättrar uppåt mot ljuset i era egna liv, som ni sedan törs känna som något normalt och fint för alla att vilja bli.

Med vänlig hälsning, Claes

 

Min mening med att bli ett så kallat medium var bara att bevisa för mig själv först och främst att ljuset  inte slocknar när våra kroppar slutar fungera och dör. 

Men jag ville inte jobba med det från början själv, jag blev tvingad att bli det, men i dag förstår jag varför det också blev bäst även för mej.

Änglarna visste det bättre än mig, så de gav mej inget val än att som vanligt erkänna att jag hade fel jag också.

Jag älskar nämligen att jobba som ett medium i dag. Allt blev bra fast jag först inte ville det på deras sätt. Allt landade i en godartad kompromiss.

Resten av visan handlar enbart om personlig och andlig utveckling för mej. Och ofta även för många av mina klienter.

Fler män behöver vara med om det här, jag lovar er det är verkligen värt att lära känna sej själv lite mer som man inte tänkte på det själv, och sedan leva i fred med sitt eget liv som det egentligen redan var värt.

Men man vågar verkligen tro starkt på livet efter det!

Mobil: 0735 33 83 17
Med vänlig hälsning, Claes 

  
Min blinda pappa satt och rensade varenda unge från att behöva lära sig leva och förstå livet allt för farligt och svårt själv. 

Han var blind de senaste tio åren i livet och kunde ändå klara sig själv. Han satt i sin fotölj dagarna igenom och lyssnade på ljudböcker, talade med andarna han inte kunde fly från och lärde sig sätta dit varenda djävel som inte begrep vad de själva inte är än. I bland gav de honom texter att läsa innanför ögonlocken, de tvingade honom att läsa det de själva inte alltid begrep. Han lärde dom att dra bäst åt helvete själv, kort och gott.

Han kunde se bra inom sig själv även när han var blind. När morsan och han var ute och åkte vart som helst i detta land så visste han alltid exakt var han var, han såg ingenting med ögonen men han lånade på något sätt synen av morsan eller anden som alltid blev osäker på sig själv när hon aldrig ville välja vägen hon körde bilen på helt själv eller?

Han kunde låna inre synen av vem som helst och visste alltid exakt vilken plats han befann sig geografisk på. Det gick inte att lura honom.

Han liknade den vägvisare jag var själv, i dag vet jag mer, även han levde i en ängslan och skräck men den kände han sällan till själv, den känslan levde jag med i hela mitt liv utan en fullgod anledning mer än den jag kände i livet omkring mig själv, min bror var inte alltid så snäll i sina tidigare liv.

Farsan visste alltid när någon djävlades med honom, när alla fått mat och morsan lite tjurigt inte gav honom kött på tallriken så sa han det, varför får inte jag något kött? 

Och alla gillade inte det, farsan är blind sa brorsan och ville inte gå med på att farsan såg igenom även oss två! 

Själv var jag inte med på den middagen men jag såg exakt och precis vad som hänt, så jag frågade farsan en dag, hur ser du egentligen så bra utan att du ser med dina stora ögon så bra?

Ärligt talat, jag ’ser’ ju hur jag vet allt det jag vet själv eller?

Att möta sig själv i en egen privat upplevelse av livet är svårt, det går att uppleva livet som en helt privat värld, men den är omöjlig att uppleva om vi bara är den vi är själva och helt privata? Hur då? Änglar och andar över allt? Vem har tid att hjälpa mig hel hem till Gud?

Ärligt talat, jag skämtar aldrig om mig själv. Jag menar egentligen så här; de få gånger jag skämtar om mig själv så vill gärna folk hålla med mig mer än jag tänkte på själv vill, att de redan skämtat ganska länge så om mig. Men jag orkar sälla bry mig så mycket om vad folk säger om mig nu för tiden.

Farsan var ungefär som mig, eller jag var ungefär som han, jag kan inte ens veta exakt vad skillnaden egentligen blir, mer än att den tidpunkten i livet han tvingades ner eller in i, den skiljer sig lite från min tidpunkt jag var tvungen att leva och förstå mig själv klart i, så att jag även kan vara nöjd med att leva i en modernare form av urtid eller forntid som vi fortfarande lever i på 2000 talet enligt mig.

Även i framtiden ser jag bara det, livet börjar om även på vår planet när jorden inte tyar mer!

Kort och gott; universum och alla planeter är levande tänkande varelser som inkarnerar i en egen livscykel!

Och det ska vi människor vara glada åt, vi är som fåglarna i vårt trygga lilla bo. Vi bygger bo och lever i livets träd, det är också en annan annorlunda form av inkarnationslära att fundera på eller bara hitta på? 

Knappast, det är också en total sanning enligt mig!

Verkligheten beskriver bäst vad våra moderna sagor betyder för barn som inte bara var bäst på det de lärt sig säga bättre än mig i dag.

De som kände och fortfarande tycker att min farsa tog för mycket plats, eller att han gick bakom ryggen på folk, de har inte själva tänkt på vad han också lika gärna höll käft om. 

Vilket jag sällan gör å andra sidan! Ändå är jag mer lik honom än någon annan människa jag känner! 

Med vänlig hälsning, Claes 

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver

Fader vår.