En gång på skogspromenad 2007 tog jag en av mina allra första selfies.
Och att fotografera med mobilkameran gjorde jag sällan på den tiden, det var meningslöst tyckte jag då. Jag var bortskämd med min stora systemkamera. Mobiler ringde man fortfarande bara med kort och gott.
När jag något år senare låg och mediterade, så visades en totalt glasklar högupplöst 3dbild upp sett framifrån mej.
Jag står där i skogen igen och tar en selfie med kameran riktad snett upp mot himmelen.
Men vem svävande i luften bakom min mobil? Och vem tog en bild på mej när jag min selfie?
Jag fick låna en vänlig guides ögon att se på mej själv med en kort stund.
Märkligt nog så gillade jag aldrig att se bilder på mej själv på den tiden, jag blev ledsen när jag såg mej själv på bild, jag tyckte inte att jag var ful, men jag blev inte glad. Jag blev osäker på om jag var jag? Jag kände mej aldrig som jag såg ut.
I den där meditationen när jag ser mej själv genom den där andens ögon, när jag tar den där selfien med kameran: då kände jag mej snygg och fin. Ungefär som när jag var barn.
Andliga andars väsens syn på oss själva är ofta oändligt mycket rättvisare än våra egna.
Jag växte upp i en värld där jag aldrig kände att jag hade ett ”utseende” jag kunde nästan se min egen mamma i min egen spegelbild på mornarna när jag har barn, och jag kände aldrig att jag var med och levde själv.
I dag lever jag! Jag lider aldrig över mej själv som dessa familjemedlemmar och vänner gör. De är inte så andliga när det kommer till kritan.
Jag duger alltid och jag älskar mej själv och kan knappast minnas hur det va, förrän någon hjälper mej minnas vem de tycker jag är.
Det finns gott om avundsjuka andar som hellre förstör och talar om hur ful vi är, men vanligt folk märker det inte, de tror bara på allt de känner. Och rösterna de hör inom sej själva, tankarna de skäller ut sej själva med vems tankar är det?
Andliga väsen älskar sej själv och varandra hur de än ser ut.
Jag valde till slut att aldrig ha ett eget utseende jag litade inte på vad jag såg, och jag vägrade lita på allt jag kände, och då blev livet uthärdligare. (Nu för tiden kan jag se hur ansikten bläddrar i min egen spegelbild. Testa själva, gör som när ni försöker se en aura men gör det med er själv när ni speglar er, vilka ansikten ser ni? Levande eller döda? Eller Båda delarna?)
Andar kan plantera tusentals exakt likadana förgörande spegelbilder av tankar och känslor inom oss, och till slut tror vi människor så, som vi omedvetet börjar tänka och känna till oss själv som dessa andars lurendrejeri.
Ofta är dessa andar kopplade till minnen familjen och släkten eller de vi tror är vänner med oss.
Men det räcker med en enda sanning, så vet ni det, ni tror aldrig mer på dessa tusentals trakasserier.
En enda inre glasklar bild anden gav er, blev det säkraste beviset av alla. Och ni förstod allt på en gång.
Mina läkande änglar och guider säger väldigt sällan något direkt till mej, men när de gör det, så flyger tusentals andars vanskapelser in på andra sidan i övervärlden i en enda klar blixt så det mullrar ordentligt i gamla vänner och familj som helt plötsligt inte längre känner igen sej som goda ovänner till med mej längre.
Våra guider älskar oss rättvist hur vi än är, och att få se och förstå sitt eget liv genom en guides andeögon en gång, är ofta all hjälp som behövs från övervärlden, som sätter fart på ens egna positiva tankar om bilder på livet som bara känns bra i stället.
Och så börjar vi kanalisera vår egen kropp och världssjäl neutralt och rättvist i stället.
Med vänlig hälsning, Claes Widerberg
