Livet är den teater, där vanligt folk är de verkliga skådespelarna som aldrig slutar tro på sina egna karaktärer de omedvetet skapade till sin egen personliga avbild av omvärlden. 

Livet är en teater, som smyger sej på alla människor utan undantag, skillnaden mellan professionella skådespelare och oss vanligt folk är att vi vanliga människor tror vi är och måste leva och vara den rollkaraktär vi själva och livet tvingade på oss. Vi ser inte ens själva vad vi i bland blev tvingade att tro mer på än oss själv. Som vi egentligen borde känna till bäst. Oss själv nämligen.

Släpp taget och var er själv hur ni vill, ert liv blir inte mindre sant för det, vi andra får ta det och skriva om våra egna livslånga manus som vi först trodde om er, ta ledigt eller säg upp er från rollen som den skit eller ängel just ni bara blev tvingade att bli på era jobb eller liv.

Får ni inte sjukt sjukt bra betalt, sluta spela rollen som ett as åt era medmänniskor.

Tro inte ens själva på allt som alla andra tror de vet om era liv, och tro inte ont om dom, se hur era medmänniskor spelar sina roller så perfekt att de i dag tror sej själva lite för dåligt eller för bra, och därför släpper de aldrig taget där det verkliga problemet i deras liv egentligen sitter.

När människor är sina egna självhjälpsterapeuter försöker de läka en påtvingad roll som egentligen inte är sanning om någon enda människa. Hur läker man ett själsligt sår i en personlig rollkaraktär innan man lärt sej sluta ljuga om vem man egentligen är för sej själv?

Säg förlåt till er själv och återta kontrollen av ert eget jag. Och känn hur förtroendet för livet återvänder dag för dag.

Tänk om en skådespelare var tvingad att söka terapi för en rollkaraktär? Idiotiskt va? Vänd på resonemangen och var lite resonlig med era liv.

Världshistorien och livet som är vår mästerregissör, med eller mot vår vilja, har både hotat, hånat, delgivit och skrivit vårt manus och vår rollkaraktär får bara ta det. Denna mästerregissör är inte den vi själva egentligen är, vi är bara vanligt folk, tränade apor som spelar livets teater så jävla bra i dag att vi snart tror oss själva så livet blir en plåga varenda dag.

Eller så skiter vi i att tro allt för svårt på våra egna liv och berättelser. Och njuter av livet som Gud skapade sin egen värld i en god och kärleksfull, förstående, glädjande och förlåtande tid.

Som läker alla våra sår i god tid innan ridån går upp i nästa akt i en helt ny tid.