Tankar vi inte omedelbart förstår, är ofta de tankar som stannar kvar längst i våra minnen.

Exempel på det är tankar som får oss att känna oss förbryllade eller fel som barn och därför känner vi oftast fel som vuxna. För vi minns bara tankar som var fel och obegripliga för oss då.

Goda tankar lägger vi sällan extra medvetet på minnet, för goda minnen är något vi redan förstår, men de tappar lätt fäste om vi inte medvetet tar upp dom i tankarna lite oftare än vi gör.

Nykära människor går gärna och tar upp härliga tankar i minnet, till det obegripliga sker, då släpper de aldrig taget om varandra, oh du din jävel jag kan ännu minnas vad du sa o så sa ja o så sa du o så sa ja o så sa du osv

Och så minns vi bara fel om allt tillsammans. För hur ska man begripa vad andra säger utan att de tänkte på samma sätt i rätt ögonblick för oss?

Lösningen på detta problem kallas tid. Ja det låter kanske som en klyscha men tiden tvingar oss alla att förstå lättare när vi blir äldre. Det kan handla om allt från en timme till ett helt liv senare. (Det är naturlag på det)

Hindret vi stöter på som aldrig lämnar över åt tiden att senare förstå och förlåta våra liv, är ofta det tålamod som aldrig blir tillräckligt övat och litat på i godan ro i små barns liv.

För vi har tankar i huvudet som inte går att begripa och då tar den väl inövande envisheten över och vi tror att vi ska få begripa det vi inte ännu kan begripa bara för att vi vill begripa det som egentligen aldrig var sanningen om en enda människa. (Nedåt gående spiral, till vi slår i botten och något klokare av livet åter vänder vi uppåt igen.)

Vänd på den väl övade meningslösa envisheten och låt envisheten arbeta gott och meningsfullt för er, i stället för mot er.

Släpp lika envist tagen på obegripliga tankar och lita bara på, att högre makter än oss själva förstår, det vi aldrig trodde vi skulle få begripa själva.

I sinom tid får vi alla hjälp, även de som låter bli att be om den.

Claes