Notera att jag ej frihetsberövat denna Bålgeting, den har stilla och lugnt fått somna in, hängandes i en gardin på morsan vind.

Å nästa vår bär det av igen, rakt ut från solen och tillbaka till jorden igen. Nya bon ska byggas igen.

Jag fullkomligt älskar dessa stora getingar, de höll sej hemma hos mej en sommar när jag fortfarande bodde på kvar tre mil utanför stan.

Bad jag dom snällt, nej nej min vän, vänd och flyg ut igen, så gjorde de det. Det var en magisk sommar när jag lämnade mina sista rester kvar av alla fobier jag felaktigt lärt mej att ha kvar, till ingen större nytta.

Mer än att veta hur rädd människor kan känna sej själv, inför det okända och små fina keliga kryp. Jag kände mej nästan som Pelle på Saltkråkan ett tag där.

Och sen kan det väl hända att andliga naturväsen står för direktkontakten mellan oss olika arter förstås. Exakt hur andevärlden gör? Fråga er själv vänligt och snällt.

Bålgetingar i Slowmotion 2016