Jag vet att en del andliga människor kan känna sej dödligt sårade av helt orimliga skäl i bland, jag har ännu inte lyckats förstå mej på alla dessa människor även om jag envist försöker. Jag är nyfiken av naturen så det stör mej aldrig.

En vanlig sak kunde vara att de inte ville leva för evigt eller att de är så ljusa att de snart inte har några beroenden kvar. Jag vet ärligt talat inte hur precis alla människor tänker och liksom får till det dåliga måendet när de sätter i hop sina tankar och berättelser inombords. Men jag har rätt bra förståelse för att de inte alltid tror på hur de oavsiktligt lånar fler tankar än de tål av varandra.

Andliga människor jag möter vill verkligen inte höra vad jag berättar om mina egna personliga erfarenheter och håller bokstavligen för öronen och skriker nej nej nej nej. Tanken på tid får dessa människor att inbillat tro att de då måste hata sina liv.

I min värld är det som att hata hela sin dag, utan att inse att vi även får ta små tuppluren på dagen, samt sova och drömma oss bort någon annanstans i fred på natten. Och många dagar och liv blir det, så alla slipper uppleva en kontinuerlig evig livsupplevelse. Jag tror det är en vanlig verklig och i bland påhittad fobi bland andliga människor, dvs något måste ju känna så svårt att de får bli fina bara av det skälet. Ett slags skådespel för gallerierna. Nyandliga människor är inte så annorlunda än andra människor tror inbillat nyktert om sej själva.

Antingen för att de kanske är autistiska själv eller för att de identifierar sej med fantasikonstruktioner av tankarna så de till slut tror på det själv. I extasen kan det vara svårt att avgöra vad som är vem i bland. 

Vid flera tillfällen har jag glad i hågen berättat hur något, till exempel våra begär, egentligen fungerar, och hur livet även slutar att fungera, när vi försöker utrota precis alla våra känslor av begär osv. 

Vårt belöningssystem är inte ett fel, vi behöver bara kalibrera vår kropp till en sund och frisk rimligt tanke som hör i hop med rätt typ av känsla. På AA gör man det tillsammans, AA är nämligen ett andligt program, för tillfrisknande alkoholister. På AA finns verkligen denna kunskap. Men även på Al-anon som är motsvarande programm för alkoholisterna anhöriga. Där vet jag att många andliga mediala människor får stöd så de inte längre tror på allt de missförstår halvt om halvt medialt. 

Många människor som levt andligt medialt hela sitt liv har ofta ett helt annat sätt att tro om det, som rörde deras egna liv, och jag märker att deras jag, inte är så starkt utvecklade många gånger. De tror likt anhöriga till missbrukare att de kan läsa varandras tankar utan att berätta tillbaka vad de tror att de hörde. 

Det blir stört omöjligt även för mej att begripa exakt var vissa nejsägare i deras tankar dyker upp och säger nej till dom. För det är ungefär så jag får för mej att de är mer vana vid att vara själv.

Många andliga människor är likt många nyktra alkoholister rent otroligt och i bland bedrövligt barnsliga, också det på gott och ont. Många andliga människor kan vara otroligt roliga, charmigt och barnsliga men jag kan ändå tycka de är väldigt ärligt underhållande i bland, ungefär som många nyktra alkoholister.

Men andliga människor kan också vara rent otroligt farliga att bli osams med, innan de likt långvarigt nyktra alkoholister fått ordning på sina egna tankar. Jag har personligen råkat ut för båda sidor i mitt eget liv och att inte riktigt veta vems tankar jag fick känna i bland, kunde reta mej något rent fördärvligt i bland.

Helt utan begär och beroenden så får vi stagnation, gör er aldrig av med precis alla beroenden eller små begär helt, annars får ni ett annat helvete i den andra änden på repet.

Min lösning på detta problem är att livet är en slags teater där jag aldrig tar min egen livsroll allt för personligt. Jag tror inte bara på allt jag är. Men det gör att jag lättare ser när något förändras och det blir nya budskap att förstå både ont och gott av i lugn och ro

Balans i allt ger oss lugn och ro, långt bortom alla skådespel i formerna av andlighet. Jag förstår att många medier kanaliserar narkomaner och alkoholister utan att de vet det många gånger.

Jag har även märkt att många av dessa otroligt charmiga och barnsliga andlig människor egentligen är sej själv på fullt allvar, ungefär som nynykter alkoholister.

Små glada eller vreda kreativa barn som skrattar och gråter huller om buller men rätt vad det är, ryker samman i tankar de ännu inte kontrollerar för de känner ju så himla starkt vad allting va. Men vet det senare som jag, det var sällan exakt som jag trodde själv.

När jag efter några år i nykterheten mötte dessa rent otroligt charmiga fria människorna, kände jag mej lika förtrollad som dom och jo, vi utbytte erfarenheter om allt från svår alkoholism till talet om kärleksfulla evigheter.

Den andliga resan satte fart på min shaman som tvingade mej att leva ensam flera år, under tiden som jag fick nyktra till från andliga fnas och oändliga tokerier.

Andliga människor är ofta lika hämndlystna som nyktra nynyktra skakiga alkoholister. De är inte bara så kärleksfulla när jag skildrar deras charmiga teater utan att förstå hur dessa människor egentligen fungerade.

De var som att möta en nynykter Claes, dvs mej själv. Men okej, livet är en slags teater och jag tar inte illa upp av att se mej själv. Jag blev ju överlycklig av dessa människor, som skämdes för sej själv helt tvärt emot vad jag trodde.

Jag tänkte lite på Carl Mikael Bellman, och hur han i sitt eget tycke, skildrade sina nära vänner, kärleksfullt och rakt som han skrev det i några ord om sitt liv. Vad han inte tänkte på var att de så småningom inte ville bli ihågkomna som han mindes sitt eget goda något för glada liv.

Jag har lärt mej att i stället för att tro för mycket och starkt på mej själv, så har jag slutat tro på den roll som tilldelats mej i mitt liv. Jag tror inte så mycket på nynyktra alkoholister så väl på de flummigare sorternas andliga utövare som oftare än jag trott, bli oerhört sårade när jag inte förstår, att de menade fullt allvar och kände sej sårade i flera dagar efteråt.

När jag sa, förlåt om jag sårade dej, när jag ett tag såg upp till dej för du liknade mej.

Till er, nyandliga samt de andra nynyktra andliga som likt mej fick vetskap, att utan kunskap så blir man inte nyktrare, än man tror sej själv många gånger!

Men oavsett den andliga utsvävning jag också levde igenom i nykterheten i två ganska lika, men ändå olika, hårda skolor i livet.

Jag älskar er alla och förlåt om jag sårade er, många andliga håller masken och är inte så öppna inför allmänheten som jag trodde de va. De jobbar som coacher på stora företag i dag i hela landet.

Förlåt, jag förstod inte att ni skämdes när jag såg upp till er jag försökte aldrig göra narr av er. Ni vet vilka ni är, och inte helt olik den nyktre barnsliga alkoholist jag också är.

Jag kan inte skriva mej rädd eller arg ens här, jag blir glad av att också låtsas vara lite knäppare än jag egentligen är.

Precis som ett lyckligt barn!

Mvh, Claes Roachna Shaman