Livets gåva är vår egen välsignelse.
månadsarkiv: september 2016
Obegripliga tankar går också att förstå!
Tankar vi inte omedelbart förstår, är ofta de tankar som stannar kvar längst i våra minnen.
Exempel på det är tankar som får oss att känna oss förbryllade eller fel som barn och därför känner vi oftast fel som vuxna. För vi minns bara tankar som var fel och obegripliga för oss då.
Goda tankar lägger vi sällan extra medvetet på minnet, för goda minnen är något vi redan förstår, men de tappar lätt fäste om vi inte medvetet tar upp dom i tankarna lite oftare än vi gör.
Nykära människor går gärna och tar upp härliga tankar i minnet, till det obegripliga sker, då släpper de aldrig taget om varandra, oh du din jävel jag kan ännu minnas vad du sa o så sa ja o så sa du o så sa ja o så sa du osv
Och så minns vi bara fel om allt tillsammans. För hur ska man begripa vad andra säger utan att de tänkte på samma sätt i rätt ögonblick för oss?
Lösningen på detta problem kallas tid. Ja det låter kanske som en klyscha men tiden tvingar oss alla att förstå lättare när vi blir äldre. Det kan handla om allt från en timme till ett helt liv senare. (Det är naturlag på det)
Hindret vi stöter på som aldrig lämnar över åt tiden att senare förstå och förlåta våra liv, är ofta det tålamod som aldrig blir tillräckligt övat och litat på i godan ro i små barns liv.
För vi har tankar i huvudet som inte går att begripa och då tar den väl inövande envisheten över och vi tror att vi ska få begripa det vi inte ännu kan begripa bara för att vi vill begripa det som egentligen aldrig var sanningen om en enda människa. (Nedåt gående spiral, till vi slår i botten och något klokare av livet åter vänder vi uppåt igen.)
Vänd på den väl övade meningslösa envisheten och låt envisheten arbeta gott och meningsfullt för er, i stället för mot er.
Släpp lika envist tagen på obegripliga tankar och lita bara på, att högre makter än oss själva förstår, det vi aldrig trodde vi skulle få begripa själva.
I sinom tid får vi alla hjälp, även de som låter bli att be om den.
Claes
Livet är en verklig teater.
Livet är den teater, där vanligt folk är de verkliga skådespelarna som aldrig slutar tro på sina egna karaktärer de omedvetet skapade till sin egen personliga avbild av omvärlden.
Livet är en teater, som smyger sej på alla människor utan undantag, skillnaden mellan professionella skådespelare och oss vanligt folk är att vi vanliga människor tror vi är och måste leva och vara den rollkaraktär vi själva och livet tvingade på oss. Vi ser inte ens själva vad vi i bland blev tvingade att tro mer på än oss själv. Som vi egentligen borde känna till bäst. Oss själv nämligen.
Släpp taget och var er själv hur ni vill, ert liv blir inte mindre sant för det, vi andra får ta det och skriva om våra egna livslånga manus som vi först trodde om er, ta ledigt eller säg upp er från rollen som den skit eller ängel just ni bara blev tvingade att bli på era jobb eller liv.
Får ni inte sjukt sjukt bra betalt, sluta spela rollen som ett as åt era medmänniskor.
Tro inte ens själva på allt som alla andra tror de vet om era liv, och tro inte ont om dom, se hur era medmänniskor spelar sina roller så perfekt att de i dag tror sej själva lite för dåligt eller för bra, och därför släpper de aldrig taget där det verkliga problemet i deras liv egentligen sitter.
När människor är sina egna självhjälpsterapeuter försöker de läka en påtvingad roll som egentligen inte är sanning om någon enda människa. Hur läker man ett själsligt sår i en personlig rollkaraktär innan man lärt sej sluta ljuga om vem man egentligen är för sej själv?
Säg förlåt till er själv och återta kontrollen av ert eget jag. Och känn hur förtroendet för livet återvänder dag för dag.
Tänk om en skådespelare var tvingad att söka terapi för en rollkaraktär? Idiotiskt va? Vänd på resonemangen och var lite resonlig med era liv.
Världshistorien och livet som är vår mästerregissör, med eller mot vår vilja, har både hotat, hånat, delgivit och skrivit vårt manus och vår rollkaraktär får bara ta det. Denna mästerregissör är inte den vi själva egentligen är, vi är bara vanligt folk, tränade apor som spelar livets teater så jävla bra i dag att vi snart tror oss själva så livet blir en plåga varenda dag.
Eller så skiter vi i att tro allt för svårt på våra egna liv och berättelser. Och njuter av livet som Gud skapade sin egen värld i en god och kärleksfull, förstående, glädjande och förlåtande tid.
Som läker alla våra sår i god tid innan ridån går upp i nästa akt i en helt ny tid.
