Jag går på min vanliga promenad och väljer att sätta mig en stund och låta mig falla i lätt trance så att anden kan berätta vad den nu ville berätta för mig. Detta föregås av att jag precis innan får flera insikter om kvinnors gamla liv till mig. Och jag förstår också varför vi män känner och förstår som vi gör i bland. Am bryter sig igenom och talar inom genom mig själv från en plats vi för enkelhetens skull kan kalla himlen eller andevärlden. Som bara kan nås från utsidan av världen, och från vilket ingenting (inklusive ljus) kan undkomma.
Lärare i himlen har vi gott om, och när de avslöjar sina namn eller liv för mig så har jag levt en sekvens av deras liv klart för mig själv men jag har inte tänkt på vem läraren i himlen är. De brukar nämna sina namn eller ledtrådar om vilka de är när jag på något sätt är färdig just med vad de vet om sådana liv även jag förde fram till denna tid jag lever i dag.
Jag kan även känna att jag varit den kvinnan i ett liv, som behövde få svar genom att jag levde det liv jag lever i dag.
Budskapet är väldigt jordnära, generellt och vardagligt.
Det beskriver även lite generellt hur jag arbetar när jag tar emot budskapen till min klienter. Anden berättar tillbaka till mig om tiden som den uppfattar mig i alla de liv jag själv levt. Liven vi lever utgörs av många gamla minnen, liv vi själva levde, i bland levde vi våra minnen många gånger.
Jag sitter utomhus i skydd för snålblåsten, jag går fort i lätt trance, och låter anden tala, och andliga individer byter plats i rum och tid och talar tillsammans och tillbaks till den tid, jag sitter i nuet just jag lever i, här på jorden och upplever frid, i blåsten på Lindbacke.
Den berättar från en plats inom, genom och ändå bortom omkring oss själv, på en plats i universum, vi i minnet av våra liv kallar andevärlden, liv efter liv, medan tiden utspelas omkring oss själv, i ett simultant universum vi upplever inom oss men som ändå inte syns så lätt omkring oss. Om inte himlarna är med och hjälper oss alla på jorden till fred.
Om verkliga hjärnspöken, riktiga andar och totalt omöjliga mentala fobier.
Att vara medial innebär sällan att man bara får uppleva trevliga ljusa änglar eller väluppfostrade spöken som skäms klädsamt och beter sig som folk så som en rejäl man borde kunna begripa det själv.
Vi saknar som sagt referenser till andra gamla tider som gör att vi ofta relaterar helt fel till andar som inte sköter sig som folk. Förr i tiden var det inte ovanligt att människor bokstavligt satt och bajsade och hade det fint och trevligt tillsammans. Det var särskilt mysigt när man hade massor av nya saker att skvallra om, men man må akta sig, så inte husbonden eller moran fick veta att man smet från sina sysslor i onödan. Och alla höll sig länge för skratt innan de satte sig och bajsade tillsammans, på hemlighuset, det lättade verkligen på trycket många gånger.
Hemlighuset fick inte sitt namn för att det var särskilt privat och hemligt och när man ville sitta och bajsa och tänka för sig själv och i fred, som vi oftast föredrar nu för tiden. Tvärt om, alla visste vad alla tisslade och tasslade om.
Lyssna fredligt i tjugo minuter om andra fobier och mediala tokigheter vi så lätt tänker fel om allt vi bara tror vi vet. Även om framtiden, som redan finns, i många versioner. Var särskilt glada för det.
